Det har varit en lite jobbig period det senaste. Efter att min svärmor gick bort för ett och ett halvt år sedan finns skräcken alltid där om någon av oss andra ska gå samma öde till mötes. Den har alltid funnits där för mig då jag upplevt vad sjukdomar kan göra med människor tidigare. Jag är alltid rädd när jag ska gå till läkare och gör det oftast inte själv, utan tar alltid med mig någon vare sig det handlar om mig eller barnen. Min äldsta dotter har varit extra trött en period, ätit dålig etc, proverna visade att sköldkörteln var lite låg vilket resluterade i ett prov till som ska tas imorgon. Detta ska dock inte vara farligt som så, tack och lov!

Strax efter detta ringer min mans bror och de har hittat något på röntgen och prover. Vi kände nog alla att, fan vi orkar inte detta en gång till! Inte just nu! Det visade sig vara en godartad tumör och skulle den börja växa eller liknande så opererar de bort den. Ett prov återstår där men de har inte kommit ännu.

Sedan blev lilla dottern sjuk i en hemsk torrhosta, där efter några dagars oror kände jag att min hjärna inte pallade att tänka logiskt längre. Jag har jobbat jätte mycket med att inte vara för hypokondrisk vare sig för min egen del eller för min familj. Hur som helst sökte jag först jouren men de sa nej, vänd dig till vc. Vc svarade att jag kan väl pröva mig fram med receptfria läkemedel först? Sedan finns det ju alltid appar där man kan träffa läkaren som kan skriva ut något. Där brast det för mig! Fan vad arg jag blev och vips hade de en tid! Samma dag bara 1 timme senare. 

Väl där fick hon olika mediciner som ska inhaleras i tre veckor framåt. 

Så idag blev det svärfar som var dålig i diabetes med ögonen och har en operation inplanerad som vi inte visste om. 

Så denna perioden har det varit väldigt mycket.