Ja då var första "riktiga" arbetsdagen gjord. Tack och lov att vi slutade tidigt! Jag är metalt helt slut. Nya elever varje år i klassen, hur är det möjligt att glömma bort varje omgång hur det är i början varje termin? Men nu väl hemma efter en väldigt lång och varm dusch iklädd världens mysigaste morgonrock och med en inställning av att "det tar vi sen" så börjar jag hitta en gnutta liv inom mig. Stora tjejen skickade jag in i duschen hon med, hon såg ut som ett spöke efter första skoldagen, den lilla är placerad vid tv-spelet (de får aldrig spela så här tidigt annars). Nu är laxen lagd på tining så snart blir det lite matlagning. En kort handling får det bli ikväll. I övrigt så känner jag ändå att jag är relativt förberedd för omväxlings skull.

Checklista på det:

• Lilla tjejens vanliga kläder är inköpta
• Regnkläder, stövlar och idrottsskor
• Väskor beställda och levererade
• 2 tröjor till mig
• Idrottskläder klara
• Aktiviteter anmälda
• Allt info som kommit ut har skrivits in i almanackan
• Skrivit under och gått igenom papper
• 1 utvecklingssamtal klart
• Allt jobb-mässigt klart

Kvar att göra:

• Köpa 3 vinterjackor
• badmintonracket
• Ev regnjacka till stora tjejen
• Ev Kängor till scouterna

Nu börjar jag sakta hitta tillbaka till mig själv. Igår kände jag att jag måste ta tag i mitt liv igen efter att ha varit under isen i två dagar. Sagt och gjort, hälsade äntligen på mormor som har väntat och saknat ihjäl sig (kan tillägga att hon har människor runt omkring sig hela tiden i stort sett så det går ingen nöd på henne) men hon älskar när vi kommer. Jag bpkade en fika som jag ångrade och istället för att gå dit och känna sig obeväm så avbokade jag helt enkelt, och vet ni vad, ingen dog av det! Mer än att jag kände att fasen vad skönt, nu slapp jag det. Barnen var på varsitt håll en stund och istället för att sitta hemma och deppa så drog jag till affärerna själv och hittade en hel del på inköps-listan inför skolstarten. Sket i att fråga tjejerna utan köpte bara vad jag tyckte. Det mesta gick hem faktiskt!! 

Idag ska min mamma komma och ta tjejerna på en fika (egentligen skulle hon bara tagit med stora tjejen men hon tar lilla en stund med då jag ska gå till frissan första gången på ett år. Sedan fick jag strikta direktiv av stora tjejen att hämta lillasyster från cafeèt så fort jag är klar. Det var faktiskt deras fika-dag. Men ja, självklart gör jag det, jag är bara tacksam att mammsen kan ställa upp en stund för detta har jag sett fram emot.

Ny dag och nya möjligheter! Tjejerna sover fortfarande och typ halva staden vad det verkar som. sambon har gått till jobbet och nu sitter jag här i min ensamhet med min gröt, c-vitamin och ägg. Dock behöver den kallna något så det passar bra med ett kort litet inlägg här. Vad bjuder då denna dagen på? Ja.. Jag har slängt en fråga till en gammal vän om vad hon och hennes kids ska göra idag så vi får väl se. Stora tjejen (tonåringen) ska träffa en kompis i eftermiddag. Jag hoppas att all den negativa stämningen och irritationen ska vara borta idag. framför allt för mig och att det då inte kommer några dumma nervärderande kommentarer för då kommer jag gå från noll till hundra på mindre än två sekunder. Tankar finns ju på att göra ett nytt försök här på morgonkvisten och ta med båda tjejerna och handla de kläder de behöver till skolstarten. Kanske är det till att utmana ödet ändå... Så det blir till att fundera lite kring det. Det positiva är dock att jag börjar bli något taggad inför jobbstarten. Min mail är totalrensad (alltså helt tom!) Nada meddelanden vare sig från kollegor, chefen eller vårdnadshavare. Det har i stort sett aldrig hänt, vilket genast ger intrycket av en nystart. Jag har börjat lägga in de möten jag har både inom jobbet och privat och det verkar fan som att det ska gå ihop första veckan! Också något som alltid krockat men jag försöker verkligen få till en både fungerande vardag och ett arbetsliv för att inte ta slut helt. Men men nu är det frukost iallafall. Ha en fin dag!

Ja att hålla en jämn balans i livet är inte det lättaste. Just nu känner jag mig bara allmänt bitter, hemsk och äcklig att umågs med. Dagar av tjafs hemma under semestern och alla som ska styra vad och hur jag ska göra saker har satt sina spår. Jag känner mig helt ärligt totalt likgiltig för andra människor just nu. Det ska fikas, ätas middagar, handlas, umgås, pratas, fira andras semestrar, äta igen, fika lite till, umgås, umgås och umgås. Ibland känns det som att jag är den enda som bara vill låsa in mig och inte träffa någon eller som att jag endast vill träffa just den personen jag känner för just den dagen. Det är semester för mig! Det bästa sällskapet för mig är ibland bara jag själv. Låter kanske konstigt i andras öron men eftersom jag så sällan är helt (och då menar jag helt) själv så har jag inte ont av det. När jag var yngra så tyckte jag att ensamhet var skrämande, tyckte det var jättejobbigt när alla åkte och jag var ensam hemma men nu! Nu är det himmelriket på jorden! Då menar jag inte att jag vill vara utan familj och vänner men ibland laddar jag batterierna bäst när jag är ensam med mig själv. Ni som förstår, ni förstår. 

Så efter att mitt humör åkt berg och dalbana under ett par dagar tillsammans med tonåring så lämnade jag över all tvätt till henne och drog, eller rättare sagt rymde (bara för en stund). Kände att jag inte kan andas längre när vi bara smyger på tå kring varandra i väntan på att någon ska få ett utbrott. Så förklarade lungt att jag inte var arg som så utan att vi mestadels driver varandra till vansinne så en stund ifrån varandra skulle vara bra. Du tar tvätten så tar jag över när jag kommer hem, punkt slut! Sagt och gjort, satte mig i bilen utan att ha en aning om vart jag skulle. Stannade tillslut till i stan, köpte mig en kopp kaffe och gick runt med mamma i telefonen... Så vart går man med en kaffe i handen och lurar i öronen för att få sitta i fred? Jo det ska jag berätta, man hittar en bra parkeringsplats och sätter sig i bilen. Sagt och gjort, där sitter jag och dricker mitt kaffe med mammsen i lurarna när en bil kommer och ska parkera precis brevid. Jag ser och funderar på hur gubben ska komma ur, det är för trångt. Alldeles för trångt! Bang! Det var den bildörren det. Rakt i min (blev dock inget märke men ändå). Tänker att nu går han ur bilden och ber om ursäkt, höjer handen och vinkar elller något men nej... Han kör fram och parkerar på ett annat ställe. Där sitter jag, ska jag verkligen bråka med honom också? Seriöst! Måste jag förklara för en gubbjävel (som ändå kommer skylla på språksvårigheter) att man ber om ursäkt om något sådant inträffar?! 

Så vad gör jag? Ingenting. Jag känner bara att min bitterhet drar till sig sådana här händelser och människor. Är han ens värd att bli så förbannad på? Nej, karma för fan! Hoppas du kommer till helvetet! Fuck you! Så jävla feg-svensk är jag. Uppgiven, ledsen, arg, förbannad och bitter och så lite självömkan på det och så vibrerar messinger, kollar och läser -"kaffe i eftermiddag?" och istället för att skriva nej, jag vill inte, jag vill låsa in mig och dö en stund så svarar jag -"ska vi säga den tiden?". Tror jag behöver komma tillbaka till jobbet, hitta andra saker att fokusera på (och känna att inte alla sliter i mig och vill träffas när jag ändå inte vill). Då är det fan bra att ha ett arbete att gå till. Sa jag att corona passade mig? (inte viruset då utan restriktionerna, "umgås bara med din familj". Fatta hur jag uppskattade stunden när jag väl träffade någon utanför familjen då?! Nu har corona försvunnit (not) och alla människor lever på som vanligt och alla ska ses, vart som helst, när som helst och överallt! Nu ska jag ner till tvättstugan, tack och hej.

Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska göra. Jag är inne på sista veckan av min semester, min semester!!! Med två barn som dyrkar sina mobiltelefoner, ipads och Tv-aparater så vet jag snart inte vart jag tar vägen. Vad vi än ska göra så suckas det, stånkas och stönas. Jag har tvingat ut både tonåringen och lilla tjejen. De kräks över mig och jag över dem (känns det som). De känner säkert att vilken jobbig morsa som bara tjatar, tjatar och tjatar. Jag blir fullkomligt galen av att de är så handlingsförlamade. Igår skulle vi ha en trevlig tur ner till stan, handla lite kläder till dem och bara ha de gott, vi tjejer. Det började redan med att de skulle få använda sina fötter och gå ner, den yngsta dog i stort sett av detta, såååå jobbigt. Sen kommer tonåringen, -"vi går på fel sida". -"Jag går alltid på den sidan när jag går". Jag drog några extremt tysta djupa andetag och förklarade att man inte alltid måste gå på exakt den sidan av vägen man alltid går och om hon ville byta så är det helt okej. Där dog hon också lite. Väl nere så var det INGA kläder som passade, alla var helt dumma i huvudet, alla var idioter och klädkedjorna kunde bara brinna i helvetet i stort sett. 

Jag djupandades och bet mig i tungan för att inte få ett utbrott som skulle eskalera till ett ännu större hos tonåringen. Den lilla surade för att hon återigen fick använda sina fötter och inte fick alla de kläder som hon ville ha. Tror ni det tog slut där? Nej! Tonåringen hämtar en massa kläder som lillsyrran ska pröva, clownbyxor, varma stickade byxor (lilla tjejen är väldigt varm av sig och kan absolut inte ha stickat), vråltighta jeans som inte går på (ens för låren på lilla). Väl där kände jag att det räckte och stoppade. Men jag har ju ingen smak! Jag väljer ju bara tråkia kläder! Stackars mitt lilla barn (hennes lillasyster). Bet mig återigen i tungan (tro mig jag kan få riktiga psykbryt om det behövs och jag är en förälder som säger ifrån men även jag har fått lära mig att ibland är det bättre att tiga så slipper hela staden höra oss). Jag väljer mina fighter istället för att ta dem allihop då jag sedan är totalt tömd på energi i flera dagar efteråt, bröstet känns tungt, känns som man håller på att få en stroke och mår skit. Så jag försöker verkligen in i det sista men håren i nacken och på armarna reser sig, tro mig. Det är liksom elektriskt i luften.

Hur som, dagen som började bra hemma med kaffe och ändå ett gott humör och en tanke om att detta skulle bli en mysig dag tillsammans bröts fullständigt när jag (som ändå kände mig rätt fräsch, någorlunda klädd och med lite smink) ser hur en otroligt välfriserad, välklädd, snygg kvinna med gyllenbruna ben under en kort marinblå ballerinakjol kommer in med sina två minst lika väklädda och ordentliga barn. Det var som taget ur en modekatalog och jag vet att jag tänkte att -Oj handlar en sån kvinna på en helt vanlig butik som kappahl". Och vad händer? när jag väl ser att det är en gammal barnsomsvän, som slutade höra av sig när fina villan var byggd, tesslorna stod parkerade på uppfarten, svärföräldrarnas stuga fanns till låns och vännerna bara bestod av seglare så dog den vänskapen. Tror ni jag som stod där och helt plötsligt blev grå som en dammråtta med två arga och sura barn var kapabel till att ens säga hej? Nej.. Egentligen är jag inte den som bryr mig överhuvudtaget men vissa bitar i ens liv sitter hårdare än andra. Jag tog mina arga (men helt fantastiska tjejer) och gick. För hur det än är så vill jag aldrig bli som dem. Och i efterhand kanske det är att vara svag och inte stå upp för sig själv, jag menar visst hade det kunnat vara skönt att säga -Hej! (jag skiter i hur jävla nyrik du blivit, jag är ändå den samma). Men jag kanske börjar bli lite äldre och kanske något visare, för idag väljer jag mina vänner. De kanske är väldigt få men jag vet vart jag har dem och jag behöver inte spela teater och låtsas le åt deras skämt. För någonstans kommer även jag ihåg hur vilsen och ensam denna kvinna kände sig i allt detta nya när hennes gamla vänner inte spelade i samma dimension som de nya bekantskaperna. 

Så ja vad ska man säga? Vi kanske inte alltid är den bästa familjen med våra extrema tjafs, oenigheter och orken som tryter eller min semester som sakta men säkert rinner iväg men jag skulle aldrig byta, inte för en sekund. Sen kanske lite tid utan bråk och tjafs inte hade varit helt fel, men den tiden kommer. 

Nu ska jag dricka mitt kaffe i lugn och ro medan tjejerna håller på med sina fucking mobiler sen har de mot alla odds gått med på att promenera vid kyrkogården ett varv, för där finns det inga äckliga backar ;)

Ja då var semestern snart till ända och många tankar har snurrat om huruvida jag tagit tillvara på den som jag skulle, om jag vill göra några förändringar inom yrkeslivet och vad "jag" behöver för att ladda batterierna.

Semestern som så har både varit bra, snabb och anstängande. Det blev en vecka vid havet här i Sverige och vi fick fantastiskt väder! 30 grader varje dag, en strandlägenhet bara ett stenkast från havet. Vi fick besök från de mina, vi åt gott, vandrade längst strandpromenaden på kvällarna och det blev till och med en liten shoppingtur den enda dagen det faktiskt regnade. Jag som alltid har svårt att gå från ett arbete där det körs 110 med anställda jämt brukar få extremångest när det bara tar stopp och semestern faktiskt börjar, och ja en kväll var jobbig annars har även denna underbara ångesten hållt sig i schack. Visst var jag rastlös stundtals och längtade hem till vår lägenhet, sängen och min kudde och visst höll tonåringen på att gå mig på nerverna totalt de sista två dagarna medans den yngsta dottern undrade för 350:e gången -"vad vi skulle göra nu?" Så just den där semesterkänslan, ni vet den där känslan av total avslappning i både kropp och knopp, den infann sig aldrig men vi "överlevde" som jag brukar se det, vi fixade det tillsammans och semestern gick över all förväntan ihop. Sedan har det varit en del dagsutflykter sen vi kom hem, mycket bad de dagarna som tillåtit. Nu är sommarvärmen något längre och jag börjar faktsikt känna lite smått att sommaren lider mot sitt slut. Jag är ju en höstmänniska som älskar de där kyliga mornarna, de får mig att känna att jag verkligen lever inombords. En mysig kopp kaffe, ett tänt ljus och tystnad i min ensamhet innan alla vaknar, det finns fan inget bättre! Dock upplevs detta mest i min fantasti då det alltid är någon vaken som pockar på ens uppmärksamhet men de dagrana då det faktiskt händer, shit jag ryser av välbehag <3

Så nu till det andra som snurrar i mitt huvud, det är ju det som är bra med semester att man får tid att reflektera över det som annars går i 110. Jag vaknar liksom upp och känner efter vart mina gränser går, vad som är okej och inte. Varför jag är så jävla dum i huvudet varje år som låter de köra över mig, inte står upp för vad som är rätt och vad som är jäkligt fel. Helt seriöst så blir jag både ledsen och förbannad över den tysthetskultur som råder på de arbetsplatser vi är på. Du ska bara säga jatck och amen till allt, ifrågasätter du blir du utfryst. Det är inte så jag vill arbeta, det är inte så hälften av ett liv ska se ut. Jag vill känna att det jag gör är meningsfullt, att jag är omtyckt för den jag är, inte för vad jag preseterar då jag kört slut på mig själv och ligger med ångest på kvällarna. Så återigen är det ju ingen annan som kan göra något åt min arbetssituation utan enbart jag själv. Så vad gör jag då? och vad vill jag?

1. Jag har börjat kolla lite nya jobb. Ska jag stanna inom detta yrket skulle jag vilja ha möjligheten gå till jobbet och då vinna lite hälsomsam motion på detta och även varva ner och reflektera över dagen så slipper min familj alltid lyssna på min arbetsdagar. Dock ingen småbarnsavdelning då jag inte kan lyfta speciellt tungt just nu tyvärr.

2. Stanna kvar och gå en utbildning som jag kommit in på för att bredda min utbildning något för att sedan ta ett beslut, där ibland finns tankar på att stå upp mer för mig själv, släppa jobbet när jag kommer hem, inte bli utnyttjad för att bli omtyckt och alltid vara på tårna. Sluta bry mig om vad andra människor tycker och tänker om mig. Detta är dock önsketänkande från min sida då alla redan vet att jag bryr mig för mycket om vad alla tycker. Men kanske kan jag var tillräckligt stark nu efter semesterna att vissa saker ändå kan ändras. Sen kan jag gå in med inställningen att vi börjar med ett nytt arbetsmaterial och en egen klass, vilket ger nya utmaningar och det blir en spännande tid framöver. Och en sista påminnelse till mig själv ang etta alternativ 2, ge fan i jobbet när jag kommer hem! Stäng mailen, blocka nummer och försök stänga av hjärnan!!!!

3. Söka mig utanför skolvärlden och förskolan helt. Söka andra arbeten och sluta sitta fast i ett ekorrhjul. Bara för att jag har utbildningen behöver inte det betyda att jag sitter fast där!

Sist men inte minst var det, det där med att ladda batterierna. Om jag ska orka detta livet som jag har just nu så måste jag hitta något sätt för bara mig att ladda batterierna. Jag gick på yinyoga förut men efter att fucking corona tog över världen så las det ner. Visst skulle jag kunna byta till ett annat ställe men jag har ju med mig alla grunderna för att kunna utföra yogan hemma, dock är det utrymme och att få lite tid för sig själv som är totalt att glömma. Det är väl där min familj inte har något överseende över huvudtaget för att jag är en sådan människa som mår bra och laddar mina batterier i min ensamhet. Under dessa snart fem veckorns semester så har jag varit helt ensam hemma vid två tillfällen och nej vi pratar inte dagar, inte heller timmar utan snarare minuter. Just vid de tillfällena blir det ingen avslappning alls vare sig vid en serie, yoga, träning eller liknande utan bara ytterligare en stress i "vad ska jag göra nu för att utyttja dessa minuter på bästa sätt". Så det brukar bli städning... Och det värsta av allt! Alla är så jävla oroliga, det är som en timer, åh nej mamma är hemma! ENSAM! Vad ska vi göra, jo vi skyndar oss hem! Om ingen annan får vara hemma själv varför ska mamma få vara det! och så börjar allt om. Så just nu gör jag allt för att slippa umgås med nära familj och släkt mer än när jag vill, vilket är lättare sagt än gjort, då räknar jag inte min man och mina barn (då de ju alltid är här). Jag är tacksam över alla de nära och kära vi har runt omkring oss och oftast är det väldigt trevligt att ses men när allt kommer innanför min komfortzon så att säga, när min ork, mina känslor och min ledighet blir till för att gynna och roa någon annan... Då blir jag less. Så vad ville jag ha sagt med allt detta? 

Att jag någonstans måste hitta tillfällen att ladda mina egna batterier just för att kunna och orka vara en nära och bra mamma, kunna vara en lite rolig sambo och genuint vilja träffa människor runt omkring. Det får bli en liten funderare kring den. Men nu mina vänner, har jag fått extremt mycket tid för mig själv då jag smög upp tidigare än barnen för att jag äntligen skulle kunna få en stund att sitta här med bloggen, som för övrigt får mig att må så jäkla bra! Dock är den ju min hemlighet och här kan jag råda över mina tankar och min tid så länge tillfälle ges.