Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska göra. Jag är inne på sista veckan av min semester, min semester!!! Med två barn som dyrkar sina mobiltelefoner, ipads och Tv-aparater så vet jag snart inte vart jag tar vägen. Vad vi än ska göra så suckas det, stånkas och stönas. Jag har tvingat ut både tonåringen och lilla tjejen. De kräks över mig och jag över dem (känns det som). De känner säkert att vilken jobbig morsa som bara tjatar, tjatar och tjatar. Jag blir fullkomligt galen av att de är så handlingsförlamade. Igår skulle vi ha en trevlig tur ner till stan, handla lite kläder till dem och bara ha de gott, vi tjejer. Det började redan med att de skulle få använda sina fötter och gå ner, den yngsta dog i stort sett av detta, såååå jobbigt. Sen kommer tonåringen, -"vi går på fel sida". -"Jag går alltid på den sidan när jag går". Jag drog några extremt tysta djupa andetag och förklarade att man inte alltid måste gå på exakt den sidan av vägen man alltid går och om hon ville byta så är det helt okej. Där dog hon också lite. Väl nere så var det INGA kläder som passade, alla var helt dumma i huvudet, alla var idioter och klädkedjorna kunde bara brinna i helvetet i stort sett. 

Jag djupandades och bet mig i tungan för att inte få ett utbrott som skulle eskalera till ett ännu större hos tonåringen. Den lilla surade för att hon återigen fick använda sina fötter och inte fick alla de kläder som hon ville ha. Tror ni det tog slut där? Nej! Tonåringen hämtar en massa kläder som lillsyrran ska pröva, clownbyxor, varma stickade byxor (lilla tjejen är väldigt varm av sig och kan absolut inte ha stickat), vråltighta jeans som inte går på (ens för låren på lilla). Väl där kände jag att det räckte och stoppade. Men jag har ju ingen smak! Jag väljer ju bara tråkia kläder! Stackars mitt lilla barn (hennes lillasyster). Bet mig återigen i tungan (tro mig jag kan få riktiga psykbryt om det behövs och jag är en förälder som säger ifrån men även jag har fått lära mig att ibland är det bättre att tiga så slipper hela staden höra oss). Jag väljer mina fighter istället för att ta dem allihop då jag sedan är totalt tömd på energi i flera dagar efteråt, bröstet känns tungt, känns som man håller på att få en stroke och mår skit. Så jag försöker verkligen in i det sista men håren i nacken och på armarna reser sig, tro mig. Det är liksom elektriskt i luften.

Hur som, dagen som började bra hemma med kaffe och ändå ett gott humör och en tanke om att detta skulle bli en mysig dag tillsammans bröts fullständigt när jag (som ändå kände mig rätt fräsch, någorlunda klädd och med lite smink) ser hur en otroligt välfriserad, välklädd, snygg kvinna med gyllenbruna ben under en kort marinblå ballerinakjol kommer in med sina två minst lika väklädda och ordentliga barn. Det var som taget ur en modekatalog och jag vet att jag tänkte att -Oj handlar en sån kvinna på en helt vanlig butik som kappahl". Och vad händer? när jag väl ser att det är en gammal barnsomsvän, som slutade höra av sig när fina villan var byggd, tesslorna stod parkerade på uppfarten, svärföräldrarnas stuga fanns till låns och vännerna bara bestod av seglare så dog den vänskapen. Tror ni jag som stod där och helt plötsligt blev grå som en dammråtta med två arga och sura barn var kapabel till att ens säga hej? Nej.. Egentligen är jag inte den som bryr mig överhuvudtaget men vissa bitar i ens liv sitter hårdare än andra. Jag tog mina arga (men helt fantastiska tjejer) och gick. För hur det än är så vill jag aldrig bli som dem. Och i efterhand kanske det är att vara svag och inte stå upp för sig själv, jag menar visst hade det kunnat vara skönt att säga -Hej! (jag skiter i hur jävla nyrik du blivit, jag är ändå den samma). Men jag kanske börjar bli lite äldre och kanske något visare, för idag väljer jag mina vänner. De kanske är väldigt få men jag vet vart jag har dem och jag behöver inte spela teater och låtsas le åt deras skämt. För någonstans kommer även jag ihåg hur vilsen och ensam denna kvinna kände sig i allt detta nya när hennes gamla vänner inte spelade i samma dimension som de nya bekantskaperna. 

Så ja vad ska man säga? Vi kanske inte alltid är den bästa familjen med våra extrema tjafs, oenigheter och orken som tryter eller min semester som sakta men säkert rinner iväg men jag skulle aldrig byta, inte för en sekund. Sen kanske lite tid utan bråk och tjafs inte hade varit helt fel, men den tiden kommer. 

Nu ska jag dricka mitt kaffe i lugn och ro medan tjejerna håller på med sina fucking mobiler sen har de mot alla odds gått med på att promenera vid kyrkogården ett varv, för där finns det inga äckliga backar ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lugn, lugn, inre lugn. Var har du varit någonstans? Jag har sökt dig så länge, mitt i ångesten, mitt i stressen, mitt i allt, ja mitt i livet. Jag behöver dig så! Stanna hos mig, snälla. Håll min hand, håll mig i din famn och släpp mig inte.   ...

Då var allt julbestyr äntligen avklarat! Som jag har spännt mig inför alla dessa firanden! Stressat med bak, paket, julmat och all nervositet inför vilket humör alla kommer att vara på. Blir det bråk, tjafs och elaka kommentarer eller blir det en någ...

Jag vill bara skrika, gråta och kasta sönder saker just nu. Skrika tills rösten inte hörs mer, tills allt det som gör ont har försvunnit! Skrika tills allt det jobbiga eller alla "de" jobbiga försvinner. Tills de hör mig! Tills de förstår att allt de...

Ja då var semestern här. Utlandsresan var bokad och klar sedan några månader tillbaka. Dryga månaden före avresa så var det dags att krångla till allt med en eventuell kommande strejk. Denna osäkerhet kring vad som komma skall är inte min starka sida...

Idag blev det många möten och samtal med människor jag inte är van vid på jobbet. Nu efter att ha sovit en timme så går tankarna på högvarv. Sa jag rätt saker? Svarade jag fel där? Kunde detta missförstås? Lämnade jag ut för mycket information? Får m...