Lugn, lugn, inre lugn.

Var har du varit någonstans?

Jag har sökt dig så länge, mitt i ångesten, mitt i stressen, mitt i allt, ja mitt i livet. Jag behöver dig så! Stanna hos mig, snälla. Håll min hand, håll mig i din famn och släpp mig inte.

Så var känslan då jag landat mitt i livet, mitt i familjen, mitt i allt.

Man, barn, familj och släkt, vänskap som inte alltid går att rå om även om vilja finns. Tiden bara rinner iväg, som sanden på stranden mellan mina fingrar. Tankarna går till varmare breddgrader. Solen i ansiktet, det röda bakom mina ögonlock, värmen som sakta tinar min kropp men ändå stannar många av mina tankar i stickade, lena och mjuka koftor. Inget utesluter det andra.

Men just nu, längtan efter ljuset, längtan efter solen, längtan efter att bara få vara. Bli vaggad i din, lugnets, trygga famn. Mitt inre rum, det som brukar lysa igenom ibland. Sakta har du försvunnit, tiden räcker inte till. Varför?

För att livet är en svår balansgång, i alla fall i detta samhälle där fokus är att vara starkast och främst på allt. Ytan och skalet är viktigare än den som är inombords, min själv. Utan dig är jag inget. Jag måste komma loss, ge dig mer tid, rå om dig och finnas där. För utan dig är jag bara ett skal. Ett tomt, hårt skal, iskallt och utan empati. Vi måste nå varandra igen du och jag. Blir trygga tillsammans och gå hand i hand genom livet, det är då vi är som starkast och lyser fantastiskt upp mot skyn.

Så hjälp mig att finna dig igen, hjälp mig att nå dig, hjälpa mig att hitta inre frid, för jag vet att jag kan! Jag har varit där förut, och det är fantastiskt.

Då var allt julbestyr äntligen avklarat! Som jag har spännt mig inför alla dessa firanden! Stressat med bak, paket, julmat och all nervositet inför vilket humör alla kommer att vara på. Blir det bråk, tjafs och elaka kommentarer eller blir det en någorlunda lugn jul?!

Min kropp värker något extremt av alla spänningar, migränen har spökat i dagar och magen ska vi inte prata om. En förkylning som varken velat bryta ut riktigt eller ge med sig ör heller ingen höjdare. Så imorgon får det bli en lugn vilodag hoppas jag, sen i den mån det går, stänga ute allt det sociala. Just nu känns det som en riktig jävla social baksmälla! Jobba 2 dagar sen helg och det allra sista större firandet för i år, nyår. Jag hade gärna suttit hemma med familjen, spelat bingolotto, ätit något gott och bara varit. Istället ska vi iväg, äta, umgås, spela, sjunga karaoke, tävla i lekar. Det kanske blir bra när vi väl är där men just nu är den sociala biten helt överhettad och jag skulle behöva gå i dvala i minst 2-3 dagar helt alena. Utan en massa ljud och måsten, utan att behöva vara trevlig, utan att tänka på allt annat runt omkring, bara få vara en stund!

Jag vill bara skrika, gråta och kasta sönder saker just nu. Skrika tills rösten inte hörs mer, tills allt det som gör ont har försvunnit! Skrika tills allt det jobbiga eller alla "de" jobbiga försvinner. Tills de hör mig! Tills de förstår att allt de gör förstör, att allt de tar i går sönder och att människor inte kan tvingas till saker! Det går inte att ta ihjäl människors inre för att få sin vilja fram! Det är totalt förbjudet!

Så, ytterligare en jul står för dörren. Alla vill få som de vill, skriker, beter sig illa, konfronterar, diskuterar, argumenterar. Allt för att få som de själva vill. Det är det som gör ont, ända in i själen. Bröstet värker, magen krampar och skriken jag håller inom mig håller på att kväva mig långsamt. Jag vill bara få vara i fred! 

Jag vill inte träffas i en veckas tid! 

Jag vill inte sitta tyst på en stol för att jag inte får ut ett skit av att träffas!

Jag vill inte att andra ska bestämma vad jag ska lägga mina pengar på!

Jag vill inte få en lista på vad jag ska köpa för mat för att det ska passa!

Jag vill inte bli hånad för att all mat inte finns med som det ska vara på ett traditionellt julbord (även om ingen äter skiten så ska den fan stå där). Logik? NEJ! Det finns ingen jävla logik i det!!!

Jag vill inte lyssna på bråk, tjafs och hån mot andra människor för att de ska känna sig bättre!

Jag vill inte bli synad i vad jag missat till julbordet!

Jag vill inte lämna ut hela mitt privatliv för att ha något att prata om!

Jag vill inte höra mina barn må dåligt bara för att det måste finnas åsikter om barnuppforstran! (Nej men så skulle vi aldrig göra i vår familje). Nej men vem fan har frågat dig? INGEN!

Jag vill inte höra om alla pengar, inkomster, löner och materiella ting som ska jämföras till tusen!

Jag vill inte höra skit om alla runt omkring!

Jag vill inte känna mig instängd och motat upp mot ett hörn!

Jag vill inte bara sitta av ännu en jul!

Jag vill inte behöva drick en jävla massa vin för att klara av att le!

Jag vill inte tacka tusen gånger för att maten var dyrare och finare än våran (och ändå gå därifrån hungrig)!

Jag vill helt enkelt inte!

Så snälla inkräkta inte på min jul, jag vill bara få vara i fred med de jag håller kära <3

Jag vill bara få njuta av en lugn och stilla jul.

Jag vill bara få äta den julmaten som vi faktiskt äter.

Jag vill bara få höja mina barn och få de att känna att det är mysigt att vara en del i familjen.

Jag vill bara kunna ge min familj de presenter de förtjänar och behöver.

Jag vill bara få se de julfilmer som vi tycker om och mår bra av.

Jag vill bara umgås med de människorna jag står nära och känner mig bekväm med.

Jag vill bara få fira en riktig magisk jul utan en massa elakheter.

Åh fy fan vad skönt det var att få skriva det här! Nu kan jag andas lite igen bakom alla tillbakahållna tårar. Jag vet att julen inte kommer att bli som jag har tänkt mig. Jag vet att jag skulle behöva vara ledig lite men att vara på jobbet räddar en del av dagarna. Jag vet att jag måste ge och ta och att alla inte är lika. Jag vet att man ska "öppna" hjärtat mer till jul och vara mer tålmodig, men priset är jävligt högt vissa dagar. Kanske är det känsligheten som pratar men att bara höra på alla planer som smids och se alla sura miner när jag säger att nej den dagen är vi redan uppbokade, nej vi kan inte resa land och rike runt, ner vi vill sova hemma, nej vi kan inte köpa presenter för hur mycket som helst, nej inte ens om det är jul (vi blir ju inte rikare bara för att det är december), nej jag kan inte laga mat till 75 personer bara för att allt ska finnas som alla vill ha och nej jag kan inte boka av det som redan är bokat och ger mig energi. Nej, nej och åter NEJ!

Nu ska jag sitta en stund i tystnaden med lite ljus och något varmt att dricka och bara låta alla känslorna falla.

Ja då var semestern här. Utlandsresan var bokad och klar sedan några månader tillbaka. Dryga månaden före avresa så var det dags att krångla till allt med en eventuell kommande strejk. Denna osäkerhet kring vad som komma skall är inte min starka sida. Jag har jobbat och jobbar fortfarande otroligt mycket med mig själv och när sådana här stora "kanske, om, utifall att" blir så kraschar mitt inre lugn. Hur som helst strejken avblåstes och resan var ett faktum. Dock hade jag inte hunnit varva ner det minsta inombords från jobb, hemmasysslor och träning (som jag nu oxå lagt till på listan i att bli lite piggare och orka lite mer). Detta i sin tur gjorde att alla lugna stunder (som är väldigt få) försvann helt. Så med kroppen i kaos så visste jag att när jag väl landar hemma så kommer det ta en längre stund i att komma till ro. 

Sagt och gjort, vi reste, första gången med mellanlandning. Det kommer aldrig bli en jävla mellanlandning igen kan jag lova! Alla! Alla! Planen var försenade både dit och hem. Väl framme var hotellet fantastiskt men allt vid stranden kostade multum! Det var så dyrt! Alla ville ha pengar åt alla håll och kanter. Jag har aldrig varit med om sån extrem turism. Allt grundades på att vinna så mycket som möjligt. Bilen som var betald i förväg ville de ha 10000kr för i försäkring tills vi åkte hem, garaget som skulle ingått i hotellet ingick visst inte längre 1000kr extra där, solstolar (beroende på vart) var minimum 600-800kr för oss varje dag om vi nu ville ha dem?. Poolen på hotellet gjorde oss sjuka då det inte fanns något riktigt klor. Så myggätna, med svetten rinnandes längst ryggen då det var runt 40 grader vissa dagar och fuktigt som aldrig förr klarade vi 10 dagar.

Det fanns mycket bra också, vi mötte släktingar där som vi hade planerat, fick en bild av hur det varit att leva där förr, fick se frukter och grönsaker växa fritt som aldrig förr. Havet var fantastiskt även hotellets service, mat, rum och städ. Vi lärde oss snorkla vilket jag aldrig vågat tidigare och det var liv.

Men vi kommer nog alltid hålla oss till öarna i fortsättningen om jag får bestämma. De är mer gästvänliga, genuina och det är ett helt annat tempo. Vi älskar öarna helt eneklt. Så lite snuvad på semestern känner jag mig. Jag visste ju att denna resa inte skulle bli som alla andra men det hjälper inte just precis nu. Nu har vi varit hemma en vecka i regnet och faktisk solen med, det är så skönt men kroppen och hjärnan mår inget vidare. Allt värker och huvuet ihop med bihållorna har fått sig en rejäl törn. Jag visste ju om att allt detta skulle komma, det är så min kropp fungerar men aldrig är jag tillräckligt förbered. Imorse vaknade jag med en enorm huvudvärk som jag vet kommer övergå till migrän om inte jag lyckas vända det. Tröttheten har varit brutal och hur mycket jag än sovit så har jag kunnat sova lika mycket igen. Tröttheten har dock börjat vända känns det som, och så mycket drömmar! Jag har vaknat och trott att jag är kvar å semestern och att jag inte kommit hem ännu. Nu är fruktosten intagen och jag trodde jag skulle spy av huvudvärken och nackvärken men en snabb alvedon ihop med lugna rörelser och inga måsten så känns det som att det lugnat sig lite. Jag kännde dock att jag verkligen behövde skriva av mig här. Tömma allt det jobbiga för att kunna lyfta uvudet och gå vidare.

Men jag vill ändå resa igen (med direktflyg) till någon ö, helst om en vecka men det får bli nästa år :)

Så det är ändå skönt att man inte blivit helt avskräckt. Nu har jag en vecka kvar på semestern, vissa stunder känns det som att jag hade velat börja jobba imorgon bara för att få in rutin och få ordning på hjärnspöken men det kanske behövs lite ledighet och bara vara.

Idag blev det många möten och samtal med människor jag inte är van vid på jobbet. Nu efter att ha sovit en timme så går tankarna på högvarv. Sa jag rätt saker? Svarade jag fel där? Kunde detta missförstås? Lämnade jag ut för mycket information? Får man säga så?

Jag är helt slut i hjärnan, och kroppen som behöver sin sömn och vila kan inte slappna av. Så soffan here I come....
Funderade en bra stund på hur jag skulle kunna skingra tankarna och om nätterna är nog det här med att skriva bästa sättet.
Jag vet sen tidigare år att jag alltid blir sån här (överstimulerad) efter dessa möten. Jag riktigt ser och känner inom mig i hela kroppen hur mina egna tankar flyger framåt och tillbaka. Tillslut blir det totalkaos och obehag så det är lika bra att bryta upp försöken att sova och göra något av allt istället. Kanske kommer sömnen tillbaka....

Ibland brister en del av ens inre och man tappar det på fel sak. En del människor skapar sån frustration inom en och när det inte går att öppna sig och prata fritt om saker av olika starka skäl så kommer allt ut helt fel.
Igår var en sån kväll.

Det blev tjafs om en riktig skitgrej egentligen. Allt bara för att vi inte kan vara raka emot varandra pga människor runt omkring. Vi som i stort sett alltid står enade och på samma sida har enligt mig fått en spricka emellan oss. En spricka vi inte pratar öppet om för att det är såpass känsligt. Ibland skrapar vi lite på ytan och för min del känns det som en ventil, jag kan andas igen. Vi ser samma sak! Men sen sluter sig allt återigen för att inte förstöra friden med människor i vår närhet. Det är i den här balansgången som jag går sönder och jag bara vill skrika, skrika så högt så att alla hör!

Genom många år har jag vänt, funderat och verkligen rannsakat mig själv och min familj, gör vi något fel, sa vi något provocerande, var vi för glada, skulle jag bara hålla käften om vad jag tycker är roligt eller vad jag mår bra av? Kanske blev personen ledsen, kände sig nertryckt eller bara jävligt kränkt?

De flesta människor vet jag hur jag ska tackla och jag menar det verkligen, i de allra flesta fallen går det att hitta en ingång. Annars har jag bara släppt och gått vidare, lagt min energi på någon som uppskattar det.

I detta fallet går det tyvärr inte, det är inget alternativ. Denne måste finnas med, på ett eller annat sätt. I perioder har jag lyckats minska ner umgänget och hålla min familj på lite distans. Det är de perioderna när personen gått över alla gränserna som finns igen. Då vänder hen och blir snäll, vill köpa presenter, prata mjukt och fråga hur vi mår. Allt är en strategi för att återigen få oss tillbaka. Det brukar ta tid men när personen börjar spela på skuldkänslor så brukar det brista och vi börjar om umgänget igen, tills nästa gång. Samma sak år ut och år in. I mina ögon så blinkar det stora röda lampor med ordet "narcissist" på, men det kan vi inte prata högt om, så säger man inte.

Så istället blir det tjafs om en liten skitgrej, då har båda fått ur sig lite och vi har vänt oss emot varandra istället för att se det riktiga problemet som ingen riktigt vågar prata om.

Ja vilsen är nog det rätta ordet. Hur är man en mamma till en tonåring egentligen? 

Eller det kanske är fel definiering, hur är man en mamma till ett barn som antagligen (enligt min egen tro) är högkänslig och lider av en del ångest?

Alltså jag är helt tom inombords just nu. Jag har kämpat sen hon var en liten bebis, liten och otroligt vacker, fin och älskad men med kolik utan dess like. Fem månader skrek hon, vaknade, skrek, åt, skrek, bajsade, skrek. Jag var ung, osäker och livrädd för att göra fel, att inte kunna ta hand om henne tillräckligt, ge henne det hon behövde eller vara en tillräckligt bra mamma för henne. Jag var ett nervvrak och kanske var det därför som alla vakna nätter och tankar om att det skulle hända något smittade av sig på henne.

Alla utbrott, människor som trodde att jag inte kunde ta hand om min lilla dotter eftersom hon rasade ihop emellanåt, när världen blev för stor, när situationer blev för övermäktiga eller en kompis lekte mer med en annan kompis. Alla förklaringar, pedagogiska teckningar, den mysiga tänkehörnan med egenvald kudde och målad pall där hon fick skrika ur sin frustration tills hon var "tömd" som vi kallade det jag och hon. För att sedan kramas och prata om det som var jobbigt. Kramdjuret som jag gav en röst till och som hon ibland hellre pratade om det som var jobbigt med än med mig. Långa samtal i bilen och många mil senare somnade hon tryggt och lungt.

Separationen från hennes pappa som inte var någon vidare snäll människa. Ett litet barn som blev lämnat varannan vecka där, bara för att ett jävla samhälles regler inte tänkte längre än så. Men med en mobil blev det många, långa samtal på kvällarna som räddade upp med stöttning och trygghet. Även då var det många slitande bråk men vi klarade det och kom ut på andra sidan. Du fick tillslut som du ville (och självklart jag med), du fick bo hos oss, äntligen! Du var 13 år och med stöd från skolan så kom du hit! Det var mitt mål i så många år och till slut blev det sant. Jag kunde ge dig riktigt med mat, kläder, trygghet, hygien, bokstunder och hjälp med läxor men också regler. Regler du aldrig haft varannan vecka. Det slet sönder dig att inte få bestämma själv, du var ju självgående, var uppfostrad att klara dig själv varannnan vecka. Du värmde din egen mat, valde kläder helt själv, hade dina egna tider, gjorde det som föll dig in. Jag förstår att det blev en enormt jobbig omställning för dig. Vi var fyra som bodde under samma tak här, med läggtider, läxtider, skärmtider och mattider. Det var svårt och en lång väg för dig att förlika dig med att du var ett barn och inte en vuxnen.

Idag är du stark som satan men glömmer ibland av hur det är att känna med andra människor, emaptin behöver övas upp, kanske hör det till att vara tonåring, vad vet jag men trött är jag. Totalt slut! och så ledsen över all skit du slänger över mig. 

Orden du har gett mig det senaste är att jag aldrig stöttar dig, att jag inte älskar dig lika mycket som din syster, att jag inte kramar dig tillräckligt ofta (för du har läst att 12 kramar om dagen behöver man). Du vill så mycket men klarar inte av allt just nu, du har ångest, du målar fan på väggen i förväg, allt dåligt kommer att hända dig, du hetsar dig själv tills du kräks, du ska träna järnet för att vara snygg men äter inte tillräckligt. Jag vet varken ut eller in, du säger att jag inte ska lägga mig i men samtidigt ska jag göra det för att jag är mamma. Vi har pratat, pratat och pratat. De senaste dryga två åren har bestått av dina problem, dina hjärnspöken, vilket triggar din ångest. Och som vi har pratat, prövat promenader, andningsövningar, meditation, samtal med skolkurator och nu samtal med ungdomsmottagningen. Jag ska puscha men inte för mycket, lyssna men inte komma med råd, ge råd men inte vara ironisk, inte sucka, inte låta sträng, samtala med den rösttonen som du behagar, inte bli arg, ledsen eller sur. Alltid vara glad men stötta, stötta och stötta. Vi säger hej på fel sätt, persiennerna är inte bra, maten är inte tillräckligt "hemmagjord", inte tillräckligt vegetarisk och när den är vegetarisk så är det inte den vegetarianrätten du menar, fel bröd köper jag, youghurten är slut och det borde jag ha förstått. Och varför vill jag inte övningsköra när det är svinhalt ute? 

Jag är så otroligt trött, finner inga ord längre, orkar inte prata med dig, vill inte bråka mer, utan jag vill bara vara i fred. Jag känner att jag motar bort dig. Det är inte min mening men jag är så dränerad just nu att det inte finns något kvar. Ljudboken har varit en stor tröst, bara få mota bort allt som skulle kunna bli en diskussion och ett analyserande från ditt håll. Ge mig mer kritik och jag brister totalt. Jag har försökt vara stöttande och pepande i din relation till din pappa, dina kompisar och dina aktiviteter men allt är så fel. Alla är idioter, allt ger ångest och besvikelse så jag orkr inte mer.

Vi går om varandra hemma, byter något hej lite då och då. Säger godnatt. Kanske att du berättar att din dag varit skit, din lärare varit dum i huvudet eller att du har haft en fantastisk dag. Vad det än är och om jag svarar "fel", låter för trött, oengagerad, inte reagerar på det sätt som du tänkt i din hjärna så är allt kört.

Jag får ont i magen, migränen har blivit värre ochkroppen skriker av värk, de lov och helger jag tidigare sett fram mot känns bara meningslösa just nu. Jobbet tar enormt mycket av mig och jag vet inte vart jag ska hämta kraft längre. Jag tror vi komme, (eller jag vet att vi kommer ha en väldigt god relation när du har flyttat hemifrån, jag tror verkligen att vi kommer kunna ringa varandra, stötta och finnas där för varandra fast med en viss distans. För just nu går vi på varandra och hur vi än gör blir det en krock. Dina förväntningar på mig är för stora. Du tycker att jag har släppt för mycket men när allt jag gör bara är fel så orkar jag inte bråka med dig mer. Jag finns här när det väl gäller men vissa beslut och tankar är det nog bäst att du själv reder ut. Jag ser och jag kommer hjälpa när det verkligen behövs, då kliver jag in och tar de stora besluten även om du hatar mig för det. Jag är inte det minsta rädd för det men för att orka finns där när det är på riktigt och verkligen gäller så måste jag spara på krafterna. 

Med de orden så hoppas jag att lite av mitt inre blir stilla och att jag får lite ro, hittar tillbaka till mig själv, blir frisk från alla sjukdomar och kan bygga upp mitt immunförsvar som just nu är i bott. Ösnkar er alla en fin och lugn kväll <3

Förhoppningsvis är detta sista natten att ligga vaken så här. Löjlig man är egentligen, en liten skitsak som ska förstöra en hel veckas sömn. Det hade nog varit betydligt lättare för mig som mamma att släppa om jag hade jobbat men när tjejerna varit sjuka och ihop med lediga dagar så går man innanför fyra väggar och funderar istället.
Min dotters sista ord igårkväll innan hon skulle sova var, -ja, det blir intressant imorgon...
Jag som mamma och med hundra tankar i huvudet, vet precis hur hon känner. Hon är en otroligt stark och tuff liten person men hon är orolig inför morgondagen och jag förstår henne fullt ut. Efter att någon som ska vara äldre och kanske mer förstående står och skriker och är så förbannad för att man försöker vara ärlig och förklara sina känslor, ja då är man inte stor...
Jag som vuxen förstår ju att det hon sa landade fel och att personen i fråga gick i försvar men hon är som sagt vuxen och måste ändå förstå sitt ansvar i det hela. Inte bara skrika.
Jag har varit väldigt tydlig med att om det blir minsta lilla grej imorgon (eller idag), när vi ska dit så får faktiskt min man gå in. Han fprvreda ut skiten och ta tag i det. Det är inte meningen att alla ska må dåligt av att ses isåfall finns det väl ingen vits med att träffas.

Men förhoppningsvis går kvällen bra och vi alla håller oss på varsin kant. Jag tycker bara det är löjligt att flera i familjen och kanske i släkten med, vsd vet jag, ska må så här dåligt när vi ses. Alltid är det något liksom men när barnen råkar ut, då är det verkligen inte bra längre.
Så nu genomlider vi detta och hoppas att allt blir betydligt bättre än vad det nu känns sen kan vi bara vara dem resterande julledigheten och förhoppningsvis infaller även en god sömn därefter.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år när det är dags!