Yes då var vi här igen... Totalt dränerad av umgänge som likt vid jul och nyår tog all min kraft, så även denna helgen men nu är det dags för paus igen och behålla fokus på det ska ska ske framöver.

Jag fick inte jobbet som lät så extremt lovande. Visst blev jag besviken men mer förbannad över hur det hela gick till, men inget ont som inte för något gott med sig. Det blev en hel del diskussioner med min nuvarande chef om arbetssituationen, jag är rastlös och vill verkligen göra något annat. Mer fokus och mer ansvar men ändå känna att jag orkar med allt. Så rätt som det var bildades en tjänst, 50% administration och ca 40% att rodda runt. Det känns oerhört grymt just nu och jag ser fram emot när tjänsten börjar vilket blir efter att jag släppt klassen. Jag vet att chefen utnyttjar mig lika mycket som jag utnyttjar henne men är vi båda överens och ingen känner sig överkörd så är det väl bara fritt fram. Det känns som en väldigt bra lösning just nu, sen fortsätter jag söka de tjänster som jag verkligen vill ha men nu har jag inte lika bråttom.

Jag och tonårsdottern jobbar på relationen. Visst bråkar vi men det har ändå varit relativt lungt nu i 3 veckor. Hon började träna på gym ihop med en tjejkompis och jag hängde på, kanske kan vi hitta något gemensamt i detta.
Jag hoppas verkligen det, även om träningsvärken från helvetet inte var att leka med. Vi skrev även in henne på körskola så hon håller fokus på skolan och körningen, vilket borde göra att hon inte har så mycket tid över till att vara arg. Jag försöker verkligen engagera mig, vissa dagar går bättre och andra sämre men några utbrott har det iallafall inte varit just nu. Dock har yngsta dotter fallit bort lite då äldsta tagit mycket tid men jag ska försöka ta ikapp det.

I övrigt har vi varit sjuka till och från, egentligen sen i september men nu har vi hållt oss på benen helt i en vecka. Jag hoppas verkligen de riktiga krafterna kommer tillbaka snart. Nackdelen när vi är friska är bara att då ska man umgås, middagar, fika, kolla mello, kolla fotboll, fika lite till och lite igen. Allt detta umgänge leder till osämja, tjafs, irritation och mycket där till. Denna helgen har vi umgåtts i omgångar och just nu är jag helt dränerad. Igår var kroppen så spänd av obehag och öronen tjöt så jag trodde det aldrig skulle bli tyst. Jag fick låsa in mig en stund på toaletten när vi kom hem, andas och bara blunda tills det värsta var över. Jag försöker som sagt hålla mig utanför alla intriger, men det är som att hoppa mellan olika slukhål. Klarar man den ena diskussionen så faller man in i nästa. Fel svar så blir det kaos igen. Jag sitter mest av tiden, håller mig till samtal som jag tror inte kan skapa mer kaos. Försöker hålla barnen borta från diskussioner som de inte kan behärska då de blir ledsna eller arga när vuxna säger saker. Det kan ibland vara svårt med tonårsdottern som gärna vill svara och kan bränna av rätt bra nör hon blir förbannad men jag har sagt att det inte är värt det. Jag känner min dotter och likt alla tonåringar är hon känslig, lättkränkt, arg, ledsen och glad. Känslorna är som en enda berg och dalbana och jag vet att hon resonerar som att hon kan och vet allt, det gjorde jag med i hennes ålder. Jag kan ju tycka att vuxna borde kunna ta det lite med en nypa salt, låta henne prata och bara lägga ner ibland men alla vuxna är tyvärr inte så utan de gillar att trigga igång bråk och jag hatar det! Hatar det så jävla mycket!
Där av har umgänget minskat betydligt och det kommer det att fortsätta göra så lömge situationen är som den är. Jag tänker att umgänge ska ge energi, inte ta all lycka och välmående man har. Självklart ger det mycket emellanåt med men de senaste har det bara tagit och jag är så trött på det.

Det var iallafall skönt att skriva av sig lite igen. Det känns som jag kommer sova riktigt gott inatt iallafall. Nu när jag är hemma och en ny vecka med rutiner väntar.

Ibland funderar jag på om jag kommer sakna alla ljud när barnen flyttat hemifrån, när jag sitter ensam och gammal där en dag. Troligtvis och sorgligt nog vet jag att jag säkerligen skulle ge allt för att få tillbaka det. Ibland är jag rädd att jag inte uppskattar de små sakerna i vardagen som är "just nu". Tyvärr gör dessa ljud mig smått galen, syskontjafs, skrik efter bråk, högt pratande, ifrågasättandet, analyserandet kring huruvida jag har rätt eller fel i någon fråga, dammsugaren, bilarna, Tv (som tydligen måste vara på högsta volym), dunk dunk musiken från tonåringens rum, dansspelet från lilla tjejens rum, ljuden från kalasen igår. Ja vissa dagar driver det mig till vansinne. Alla dessa intryck.

Just nu är sambon på jobbet och jag är uppe själv eftersom vi snart har tvätt. Det är så kolosalt tyst och vet ni, jag ryser i hela kroppen av välbehag. För även om jag ibland får dåligt samvete för att jag inte uppskattar saker som jag kanske borde och tankar om och när jag blir gammal och ensam och sitter där på min köksstol, så behöver vi verkligen få vila från alla ljud. Om så bara för en stund. Jag som bor i stan, arbetar med många barn och vuxna och har en egen familj, måste få återhämtning. Precis som jag ibland på jobbet smyger in på toaletten och bara sitter någon minut för att orka gå ut och vara lite människa, behöver jag det i min vardag med. Jag måste få några minuters lugn och ro. Det är då jag fungerar som bäst. Just nu njuter mina öron och min hjärna av tystnade som är runt omkring mig. Det är ljuvligt och ger mig så mycket inför en ny dag med nya utmaningar och många diskussioner. Det gör att jag orkar hänga med i diskussioner och faktiskt lyssna på ett helt annat sätt. Så nu medans örontjutet sakta tystnar ska jag dricka upp mitt ljummna vatten i min fina och framförallt sköna mugg som jag fick i present av föräldrar på mitt jobb. Ja den är skönn att hålla i, det är detta som är vardagslyx för mig. Snart drar dagen igång och bjuder på trevligt sällskap från mamma och hennes man, lilltjejen ska iväg på aktivitet, mat ska lagas, tvätten ska fixas och stora tjejen vill till stan och shoppa. 

Jag önskar er alla en fin moling dag   

Ja då var det ännu en vaken natt... Just nu vet jag absolut inte varför. Kanske beror det på oro för dotterns astma, skolavslutningen som är imorgon eller bara stress över att klockan kommer ringa och jag kommer vara helt slut.
Tänkte ge det ett sista försök och skriva lite och sen vandra in till sängen igen, jah har försökt med soffan i över en timme nu men icke. Tankarna i sig är ändå rätt så lugna men tröttheten vill bara inte infinna sig, så känner mig något uppgiven. I övrigt så har ju de sista veckorna gått i ett med allt förberedande både på jobbet men också för sambon som tagit examen och barnen som har haft alla sina prov, avslutningar på sporter och skolresor m,m.
Nu känns det att jag snart kan börja andas något igen och kanske är det det som gör att jag ligger här klarvaken nu. Det är nackdelen med att alla i familjen har haft någon koppling till skolan. När jag inte jobbade i skolans värld så kunde jag enbart koncentrera mig på allt som tjejerna behövde till sina studier, avslutningar, presenter, gymnastik, sporter etc. Nu är allt bara ett enda virrvarr och jag är inte det minsta närvarande. Jag försöker men hjärnan har gått på högvarv så länge nu och jag bara räknar dagarna som är kvar. En känsla av uppgivenhet kommer över mig titt som tätt när jag ser hur vi alla bara springer om varandra, alla upptagna med sina saker. Vi glömmer ta vara på dagarna vi har och faktiskt njuta lite av dem. Det är sorgligt. Vi bara väntar på att allt stök ska bli klart så att vi kan få sakta in och bara få vara lite. Imorgon har som sagt jag och min klass skolavslutning och pp fredag är det tjejernas tur, därefter hopas jag verkligen att all stress och hets lugnar ner sig lite. Även om stora tjejen ska sommarjobba och jag jobbar på fritids några veckor till så blir det ett annat tempo, tack och lov.

Det blev ett längre uppehåll än vänta. Min mage har krånglat en del men har de senaste dagarna lugnat ner sig och jag mår så mycket bättre. Nu inväntas bara provsvar från en skicktröntgen. Vården har varit grym denna gången helt klart!

Vi var dock inte klara med vårat sjukdomsår 2022 riktigt än utan nu var det lilltjejens tur att få pollenastma plus en inflammerad tå! Eftersom hon redan gått på utredning så dröjde det bara att vänta på recept. Ingen sömn föregående natt för mig och henne då hostan bråkade så. Väl på morgonen var det bara att lämna jobbet för att hämta inhalatorer, åka hem, puffa, tillbaka till jobbet. Lång dag dessutom! Jag märker då en knöl vid armhålan som blivit större igen, får smått panik men tar det ändå relativt lungt. Pratar med vc som vill kolla upp det för säkerhets skull. Så det får bli någon dag nästa vecka.

Eftersom jag har två hjärnor, en logiskt och en icke så logisk så pendlade tankarna en del under gårdagen. Den logiska hjärnan säger skit i det, knölen går upp och ner i storlek, du hade halsfluss precis. Då är det säkert en svullen lymfkörtel. Helt ofarlig! Den ologiska målar upp hur många dagar jag har kvar. Är livet inte underbart ändå?!

Ja och som ni förstod la jag till en halsfluss på sjuk-2022-listan också...

Så vad gör jag då uppe mitt i natten nu då när jag egentligen verkligen borde sova?
Tankar om hur människor fungerar på djupet är på besök. Varför en del personer bara anser sig ha rätten att klampa in i andras liv, ställa till elände och bara lägga spydiga, giftiga kommentarer för att sedan vända ryggen till och dra. Avtrycket sitter ju liksom kvar, iallafall i mig. Jag ska snart släppa det då det enbart tar energi och jag bara mår dåligt men jag behövde få skriva det. Det är ju alltid så mycket lättare att släppa det då och gå vidare efter en stund. Så istället för att ligga vaken hela natten och grubbla så fick det bli ett ganska tråkigt men välbehövligt inlägg denna natt.

Nu börjar dock ögonen sakta åka igen och jag tror jag kan sova igen. Önskar er alla en god natt ??

Godmorgon.

Nu är livet lite lugnare igen. Jag har gjort lite framsteg med gallstenen som bråkar och kan äta snäll dietmat men det är okej, orken och energin börjar komma tillbaka. Min äldsta dotter har genomlidit det värsta av vattkopporna och studierna som hon varit så orolig att hamna efter i har också löst sig. Skolan har varit ett fint stöd, vilket jag är väldigt glad att kunna säga med tanke på att jag själv jobbar inom denna väld och ibland blir väldigt fundersam över vad jag ser. Lilla dottern är tillbaka i skolan och det är fantastiskt för henne att få träffa alla kompisar igen.

Min sambo och jag satte upp ett insynsskydd på balkongen häromdagen, det blev riktigt fint! Nu är det som ett eget litet myshörn där vi kan sitta och lura. Igår strålade ju solen så fint och värmade. Jag tog med en korsordstidning ut och shorts på (första gången detta året) och bara njöt! Ett sånt lugn som infann sig där och då har jag inte upplevt på några veckor nu så det var behövligt. 

Jag önskar er alla en rikitgt fin och solig dag  

Hej och icke välkommen förmodade gallsten. Två besök på akuten med x antal smärtlindrande tabletter och sprutor. Fy Fan! är det rätta ordet. 100 gånger värre än en förlossning, på riktigt föder jag hellre 10 barn utan smärtlinding, kanske lite lustgas möjligtvis och med en bra utgång givetvis. 

Nej men seriöst, just nu lever jag på kokt ris, pasta, rostat bröd och ja lite kex. Just det skalade fiskpinnar och grillad kyckling fungerar hyfsat med. Jösses vilken diet! Nu väntar röntgen om ca 2 veckor så får vi se vad som händer sen. 

Tråkigt är det, ont gör det men det värsta är ändå kvällen då magen är så uppblåst att det gör ont, illamåendet väller över mig och svetten rinner. Jag måste hitta ett sätt att ta mig igenom kvällarna och samtidigt lyckas få i mig tillräckligt med mat för att hålla energin uppe. Det är enligt mig iallafall en oerhört svår balans.

Men min äldsta dotter sa till mig igår att försöka tänka lite positivt (som jag skrivit förut så har vi varit sjuka sedan i januari), covid, förkylningar, vattkoppor och nu gallsten har avlöst varandra. Jag brukar försöka tänka positivt och inte ge mig utan ta det med hyfsad ro men nu igår nådde jag botten!

Hur som helst bearbetade jag hennes ord inatt när smärtan tilltog igen och jag gick upp och tog en smärtstillande, satte på tv`n och googlade runt på kost som man faktiskt kan äta.

Så nu kör vi (en stund iallafall).

Mitt upplägg och mina mål inför detta är:

• Föra matdagbok för vad som går/inte går att äta
• Kokt mat
• Mat i ugn
• Inte för starkt kryddat
• Inget direkt fett
• Ta smärtstillande vid behov (jag är inget fan av tabletter om inte det är ett måste, vilket det ju är nu)
• Ta en dag i taget
• Försöka återgå till jobbet med matlådor, kex och sånt jag har helgen på mig att utvärdera

Påskhelgen då? Jo vi ska fira tillsammans med sambons pappa och syskon med familjer. Jag fixar min egen matlåda, de övriga får äta påskmiddag. Lite tråkigt är det ju att stå med och förbereda all mat men å andra sidan så kanske umgänge kan få många av mina katastroftankar och min deppighet att försvinna. Äggjakten för tjejerna förberedde jag nu på morgonen kl 07 så den är klar. Bara att lägga ut dem på hemliga ställen i lägenheten. Förra året gömde jag ett ägg i micron, det tog tid att hitta. Det roligaste är ändå att tjejerna blir äldre men vissa saker (även om de ibland är sååå löjliga) så vill de ändå ha det. Det är det jag tycker är så mysigt, kanske går jag och gömmer ägg när de flyttat hemifrån också vem vet ;)

Jag har iallafall min dotter att tacka för att hon drog upp mig ur det djupaste hålet. Det är fasen mörkt där nere, geggigt och kladdigt men jag tror jag nådde min botten angående detta nu, (det får vi hoppas iallafall).

Om det inte blir mer skrivet så önskar jag alla en fin, trevlig och mysig påskhelg med allt vad det innebär.

Ojoj vad trött och matt jag är i kroppen nu efter alla sjukdomar och oro.

I två nätter har jag fått sova som en stock! Fast jag jobbat korta dagar är jag totalt slut efter jobbet. Inte för att det gör något egentligen. Lilla tjejen är ju fortfarande sjuk så vi hjälps åt lite inom familjen att vara hemma. Jag försöker att hålla nere på sockret så mycket det går eftersom min kropp mår bäst av rutiner och fasta måltider utan en massa sockerkickar men idag! Jag har tömt det sista av lördagsgodiset, hittat en av barnens nötkräm och nallat av cesewnötterna och ja just det! det blev en bit smörgåstårta till lunch med som mamma hade med sig. Så ja nu känner jag mig faktiskt något piggare.

Idag sover jag och min sambo ifrån varandra första natten på 11 år (förutom en natt då jag opererades för blindtarmen). Vad skumt det känns ändå. Det känns som igår när vi träffades och vi sov ihop i hans lilla tvåa, tänk 11 år! Jag menar min dotter som är 16 år nu är ju egentligen 9 år (i min hjärna) och lilltjejen som är 9 år är ju typ 5 år. Vart tog tiden vägen?! 

När jag var en deprimerad tonåring tänkte jag alltid varje år att undrar om jag kommer få fira min födelsedag, julafton eller påskafton nästa år, tänk om jag lever då? kommer jag ha ett bra liv etc. Dagarna kröp fram! 

Nu bara flyger tiden, det är kanske därför jag har kommit till insikt med att jag vill göra det bästa av tiden i den mån det går. Jag vill vara snällare och mukare både mot mig själv och mot andra. Allt är inte värt en kamp! och vad gör något extra kilo hit eller dit så länge jag mår bra och har hälsan i behåll. Damm och stök då? Jo visst mår jag som bäst när det är städat, men manisk orkar jag inte längre vara. Det får helt enkelt ta den tiden det tar och när jag väl känner för att börja städa (om det så är kl 11 på kvällen) så låt det vara så då.

Idag när jag kom hem efter att ha pratat en stund med mamma och med lilltjejen, åt vi, tog en dusch och medans dottern badar har jag spelat lite tv-spel (det hinner jag nästan aldrig göra)! Sen kom jag på att jag skulle skriva här lite. Jag mår ju så bra av det och vill gärna hålla det uppe. Stryktvätten får helt enkelt vänta, kanske blir det gjort ikväll, kanske inte. 

Hur som helst ska jag nu spela lite till innan det är dags att klä på sig lite, morgonrocken är ju allt för skön en sån här dag ;)

Eller var det juni igen? Vardagen har även denna månaden knackat på dörren och nu tar vi en sväng med vattkoppor och ett akuten-besök med gallsten.

Ångesten stegrade delux och jag föll rätt bra ner i mitt svarta hål med oror, dödsångest och allt där till. Allt som jag har jobbat med mig själv så mycket för att slippa, hantera eller möta. Det blev en hård smäll! Men jag börjar sakta komma på banan igen. Lilla tjejen är helt prickig, febrig och verkligen sjuk. Jag är nog mer så lättad att det "bara" var vattkoppor efter alla mina katastroftankar! Så vi har faktisk bara myst och gjort det bästa av tiden. Nu har det äntligen vänt och hon börjar se lite piggare ut.

Själv gjorde jag ett besök på akuten då jag förra helgen fick ett gallstensanfall som vägrade ge med sig. Ajaj och aj! Fasen vad ont det gjorde och vad liten jag kände mig! Hatar att vara så hjälplös och utlämnad. Min sambo och stora dotter hade corona och inte fick vara med fick bara paniken att växa ännu mer. Tillslut fick mamma släppa allt hon hade och följa med mig in.

Helt fantastisk sjukvård vi har, (även om jag som alla andra läser alla skräckexempel som finns), jag är inte alltid en hejare av sjukvården men när den väl fungerar så ser man verkligen alla fantastiska människor och hur de sliter där! Jag är så otroligt tacksam för att de finns och för allt de gjorde och gör för oss.

Nu ska jag fortsätta ta hand om lill-tjejen här hemma. Vi har börjat läsa "Dalslandsdeckarna", superbra böcker och spännande dessutom. 

Önskar er alla en fin dag i snö-regnet