Jösses vilket djupdyk det blev nu när semestern började. All luft och energi gick ur mig och kroppen bara skriker av smärta. Mitt bäcken har gett upp helt, ryggen värker och magen är svullen och tung som en vattenmmelon. Det är första året som jag känner igen symptomen med en gång. Första året 2000, (tror jag det var) blev jag livrädd när hela kroppen svullnade upp och värkte något så fruktansvärt, speciellt på nätterna. Förra året var det likadant och nu detta året så nu kan jag med blandade känslor säga att jag känner igen det.

Fredagen var sista dagen på jobbet och det hände så mycket, tjafs bland personalen, bråk, mycket irritation över lag och jag suger åt mig allas känslor som en svamp. Hjärnan har gått på högvarv och det kändes som den var helt överbelastad. Första semesterdagen, det vill säga lördag, skulle vi kickstarta med en heldag på Liseberg och sen avsluta med ett härligt restaurangbesök som vi längtat så mycket efter. Dagen gick faktiskt över all förväntan men när jag satt där i folkmassan och bara tittade ner i marken för att kunna fokusera på något en stund kände jag att detta lär komma ikapp dagen därpå. Min äldsta dotter som är i övre tonåren har ju också en förmåga att totalt dränera en på energi när hon är på dåligt humör, vilket givetvis skedde på Liseberg när inte alla gjorde som hon ville. Jag behöver aldrig vara orolig för att hon skulle säga något på ett försiktigt eller fint sätt, nej då! Hon river av med alla sina känslor på samma gång. Så efter en heldag med hennes syrliga kommentarer om alla fel vi gjorde som ställt oss i en för lång kö, inte valde de karuseller som hon ville, tog för lång tid på oss, inte planerade tillräckligt bra, inte gjorde allt som hon skulle gjort etc etc så försvann hela min livslust och jag fokuserade enbart på min lilla dotter. Som tur är hade min sambo ett enormt tålamod och lät sig inte slås ner av alla spydigheter. Restaurangen levererade också men när vi väl var hemma var det svårt att komma till ro. Jag tror jag åkte karusell hela natten, jag vet inte hur många uppvak det var i panik där berg och dalbanorna släppte och jag for ut mitt i luften!

Något bra var iallafall att jag för första gången på flera år vågade utmana mig själv i att åka några karuseller som jag aldrig trodde jag skulle göra igen. Jag har jobbat enormt mycket med mig själv och min dödsångest (vilket självklart kommer av dessa äckliga, höga vedervärdiga karuseller) ;) och jag överlevde! Jag är riktigt stolt faktiskt!

Gårdagen bjöd på besök från ett barn från mitt jobb. Jag är väl inte särskilt positiv till att blanda privatliv och jobb men eftersom min yngsta dotter hittat detta barn och blivit bra kompis med denna så fick det bli så. Mycket tankar kring vad föräldrarna skulle tycka om vårt boende, då det området jag arbetar i består mest av nyrika familjer, där grannens nya grill eller en större uteplats är det största problemen som existerar. Jag bor som sagt inte i en nybyggd villa med lika stor uteplats och sjöutsikt med egen båt och en porsche parkerad utanför. Jag bor i en lägenhet inne i stan men en balkonglåda som uteplats. Men det gick bra iallafall, mamman underströk flertalet gånger om hur myyysigt vi bodde, vilket bra område etc... Ja jag vet att det är något man bara säger men jag överlevde. Jag klarade även av att möta henne med ett självförtrodende utan smink och fixat hår, jag har ju för f-n semester! Så jag som såg ut som ett bakfullt troll (semesterlooken) gick ner för att möta en ny-sol-duschad mamma med fixade ögonbryn och en snygg outfit mitt i regnet. Men vet ni vad, jag sket fullständigt i det! Jag orkar fasen inte gå upp tidigare för att fixa mig när jag är ledig. Min klocka ringer i stort sett kl 05.00 varje morgon och det är med sömndrukni, illröda ögon jag försöker få på mig maskaran för att se något sån när ut och jag lyckas, varje jäkla morgon! Så nu, nej tack! Nu är jag mig själv och det gick fantastiskt bra!

Inatt fick jag min skönhetssömn, dock med många uppvak av smärta i bäckenet men efter att ha haft 5 minuters lugn och ro på morgonen (man får vara glad för det lilla när man har familj) så hann jag dricka varmt vatten för att väcka kroppen, göra några yogaövningar för att släppa de värsta spänningarna, börja tvätta och be min mormor som skulle komma på besök om att ta bussen istället för att jag som ännu inte ätit frukost skulle kasta mig i bilen för att hämta henne. Dock fick jag ringa både min mamma och äldsta dotter för att försäkra mig om att jag inte var ett hemskt monster till barnbarn som tvingade henne att ta bussen hit själv. När jag väl ringde tillbaka till min mormor för att se till så att hon kommit på rätt buss var hon redan på väg så det löste sig. Nu har hon fått i sig frukost och somnat gott i soffan efter sitt läkarbesök, tvätten är snart klar och middagsmaten lagad. Det är väl yngsta dottern som suttit lite för länge med sin mobil men men jag ska ta ut henne en liten sväng i eftermiddag. Det är ju semester så då får vi vara lite slarviga och onyttiga. 

Jag lär skriva fler inlägg snart men jag önskar er alla en riktigt skön dag!

När något har stört mig tillräckligt mycket väcker det en obehagligt tung känsla, likt ett svart hål i maggropen och äter upp all min positiva enegri som jag annars försöker hålla vid liv. Nu har alla skolavslutningarna varit, alla presentutbyten och sånger klingat av. Nu börjar tempot sakta dras ner och det känns fantastiskt bra, även om vardagen fortfarande går sin stilla gång så känns det väldigt lättsamt. När då människor i ens liv kommer in med giftiga kommentarer, blickar eller suckar som visar att de inte respekterar dina val, då blir det väldigt tungt och all glädje suddas sakta ut. Jag försöker alltid övertyga mig själv om att dessa människor (som jag känner väl och vet det mesta om), har sina egna hjärnspöken, de är inte riktigt lyckliga och de vet själva inte hur de ska fylla sina tomma, svarta hål, därav att de är elaka mot andra. Jag vet själv hur det är när något fattas, det är lätt att trilla dit och dömma andra. Därför är det så oerhört viktigt att försöka fylla livet med det vi tycker om, vardagen knackar ändå på med sina måsten, men däremellan måste vi få njuta lite också. Det behöver inte vara så märkvärdigt, kanske ett varmt bad för den som gillar det, en promenad, choklad, rätt sällskap eller kanske ett glas vin. Allt behöver inte vara så dömmande. Jag tänker att en njutning för mig är inte samma som för dig men när det börjar kosta och all njutning bara sker i materiella ting eller i tävlan om vem som har mest, är bäst eller har mest kunskap om något. Det rä då det börjar bli farligt. Det är då jag drar mig undan. Tyvärr kan man inte alltid bestämma själv hur länge den flykten varar men då gäller det att verkligen andas och ta vara på den tiden man har och inte låta tankarna och känslorna svartna helt. Det tar alldelews för mycket energi från det som faktiskt skulle kunna vara fint, ljust och lustfyllt i ens liv. Nu har jag fått lite distans till händelser som tagit enormt mycket av min egen energi så nu har jag försökt fylla på med det jag själv står för och hoppas att den känslan stannar kvar länge :)

Ha en fantastisk dag  

Ja då var det ännu en vaken natt... Just nu vet jag absolut inte varför. Kanske beror det på oro för dotterns astma, skolavslutningen som är imorgon eller bara stress över att klockan kommer ringa och jag kommer vara helt slut.
Tänkte ge det ett sista försök och skriva lite och sen vandra in till sängen igen, jah har försökt med soffan i över en timme nu men icke. Tankarna i sig är ändå rätt så lugna men tröttheten vill bara inte infinna sig, så känner mig något uppgiven. I övrigt så har ju de sista veckorna gått i ett med allt förberedande både på jobbet men också för sambon som tagit examen och barnen som har haft alla sina prov, avslutningar på sporter och skolresor m,m.
Nu känns det att jag snart kan börja andas något igen och kanske är det det som gör att jag ligger här klarvaken nu. Det är nackdelen med att alla i familjen har haft någon koppling till skolan. När jag inte jobbade i skolans värld så kunde jag enbart koncentrera mig på allt som tjejerna behövde till sina studier, avslutningar, presenter, gymnastik, sporter etc. Nu är allt bara ett enda virrvarr och jag är inte det minsta närvarande. Jag försöker men hjärnan har gått på högvarv så länge nu och jag bara räknar dagarna som är kvar. En känsla av uppgivenhet kommer över mig titt som tätt när jag ser hur vi alla bara springer om varandra, alla upptagna med sina saker. Vi glömmer ta vara på dagarna vi har och faktiskt njuta lite av dem. Det är sorgligt. Vi bara väntar på att allt stök ska bli klart så att vi kan få sakta in och bara få vara lite. Imorgon har som sagt jag och min klass skolavslutning och pp fredag är det tjejernas tur, därefter hopas jag verkligen att all stress och hets lugnar ner sig lite. Även om stora tjejen ska sommarjobba och jag jobbar på fritids några veckor till så blir det ett annat tempo, tack och lov.

Så mycket tankar, känslor och intryck en annorlunda dag kan ge. Just nu ligger jag vaken mitt i natten och kan inte sova. Hjärnan går på högvarv och kan inte riktigt sortera upp dagen och kvällen som varit. Så jag gör det som brukar fungera mitt i natten när tankarna ligger på och känslan av olust tar överhanden. Jag skriver några rader...

Arbetsdagen var extremt tuff igår. En händelse som inte ska kunna hända har hänt. Många samtal till människor jag inte känner blev det. Jag är bra på sådana samtal och kan bemöta dessa med stor respekt, vara inlyssnande men ändå förklara och ställa krav. Men när det blev som igår, alldeles för många på raken och även möten på det och en chef som inte vill ta i problemen utan lämnar över på sin personal utan att ens vilja ta ett uns ansvar, då blir jag ledsen. Känslan av att ha gjort allt, även på min privata tid efter jobbet tog så mycket energi att jag bara somnade i soffan efteråt. Totalt slut.

När väl min sambo kom hem mådde inte han inte så bra heller och det är inte ofta jag ser han så ledsen, besviken och arg. Han matade på, spottade ur sig allt han kände, vilket är förståeligt av det han berättade. Däremot är jag inte van att se honom så, så tillslut för att inte dräneras fullständigt själv så var jag tvungen att inte ta pp mig hans känslor med utan stoppa och träffa hans familj istället så att de fick ta över lite. De kan hjälpa mer i att lyssna och samtala om det som hänt än vad jag kunde just då. Så sagt och gjort, lite fika med familjen blev det. Sedan hem och iväg med några arbetskamrater på kvällen.

Denna kväll bjöd på mat och bowling. Det var roligt och väldigt trevligt men så mycket intryck det blev igen. Det var näst intill bara de närmaste på jobbet, kanske ett tiotal och en gammal kollega som dök upp. Vid 20-tiden bröt jag upp och körde hem. Då kändes det som ett bra avslut på en riktigt härlig kväll. Jag och min sambo satt en stund i soffan och pratade men gick tillslut och la oss. Jag somnade gott men vaknade av den jäkla värmen som stiger på natten i lägenheten. Det är alltid samma tid men när det är kallt ute så känner jag inte av den lika tydligt. Nu på sommaren känns det som jag brinner och håller på att kvävas. Ja kanske är det åldern men känner inte att jag borde vara där riktigt än men men....

Hur som helst, nu kan jag inte somna om på grund av att tankarna bara flyger kors och tvärs.
Vad sa den personen under samtalet idag? vad hände då? vad svarade jag? Var det okej eller blev det fel där under samtalet? Kan man ha missförstått det? Gick mötet bra?
Borde jag stöttat min sambo mer hemma? Sagt något bättre? Kanske stannat hemma istället för att ha gått ut?
Hade vi kul på utekvällen? Var jag otrevlig eller kanske för trevlig? Skojade jag för mycket? Kommer de prata om mig nu? Kanske tycker de att jag är knäpp?

När tankarna snurrar så och en känsla av olust infinner sig i hela kroppen då vet jag att det varit alldeles för mycket för min hjärna. Jag har ingen uttalad problematik inom detta utan det är bara så det är. Nu när jag väl får sätta ord på det, skriva ner det så är det lättare för mig att se och förstå att det kanske inte är så himla konstigt att tankarna och känslorna lever jävel just nu. Sen är allt väldigt spänt mellan vissa kollegor med även fast det inte har egentligen med mig att göra så blir jag påverkad då det tar sig in utanför arbetstid. Ibland är det bättre för min del att helt dela av det. Det som är privat, det är privat. Det som är på jobbet, det är på jobbet. Tyvärr så kan jag aldrig hålla det så eftersom jag har alla dessa intryck och känslor från det som sker inom mig men när det nu fått ytterligare tid, som det inte brukar så känns det som en gräns är passerad. Speciellt efter en sån tuff dag i övrigt.

Så nu ligger jag här och hoppas kunna släppa det mesta efter att ha fått skriva om allt. Jag ligger nog kvar på soffan en stund tills jag fått kyla ner mig lite sen går jag in och kryper ner bredvid sambon. Troligtvis bjuder natten på lite mer sömn än så här.
Tack och hej för denna natt.

Både måndag och tisdag är avklarade för denna veckan och jag är redan helt slut!

Idag hade vi en stor tävling arrangerad på vår skola. Samtidigt som vi nu i slutruschen har massor med "kul och spännande" saker både framför och bakom oss. Ojojoj så spännande! Men för vem?

Efter alla vändor hit och dit, blandade grupperingar, stora elever ska ta hand om de små, vara förebilder och föregå med gott exempel (även de som har svårt för förändringar ska vara med), alla ska inkluderas! Som en enda stor härlig, lycklig familj! Klick, klick så le nu, bra då har vi bilder som vi kan visa vårdnadshavare och vår stad utåt. Se så lyckliga alla är, se på vår skola, den nya "elitskolan". Här är allt möjligt!

Så varför är jag då helst slut efter bara två dagar? Gårdagen bjöd på snabba, grymt trevliga möten med flertalet nya barn och föräldrar. Samma visa om och om igen. Och ja, det var verkligen trevligt men jag töms helt på energi av alla intryck och nya människor. Därefter hem, lägga in individeulla utvecklingsplaner för alla gamla elever (jag kom till hälften sen värkte både nacken och ögonen). Dagen idag bjöd ju som sagt på tävling, jätte kul initsiativ men snälla alla är mer i taket än på golvet. Flera skadade sig, några grät, några gick vilse, tjafs här och tjafs där. Elever som behöver extra trygghet mådde väldigt dåligt, någon bet och rev en vuxen, någon sprang iväg. 

Väl inne i klassrummet igen landade vi allihopa både vuxna och barn, såg en mysig film och åt vår frukt. När skoldagen väl var slut frågade jag barnen om de haft roligt och mysigt idag. De flesta var enstämmiga när de svarade NEJ!

De var kalla, blöta, alla hade inte ombyte, en del var fortfarande hungriga för de hade inte hunnit eller fått plats att äta sig mätta. Några hade inte hunnit göra de aktiviteter som erbjöds. Det var ett gäng ledsna och besvikna ögon som tittade på mig. Vad fan ska jag säga?! Eller vad fan ska jag göra?!

Jag log och sa att de hade gjort ett fantastiskt jobb idag iallafall. För det är väl så en bra lärare gör? Ler och berömmer och säger att de jobbat och kämpat på så bra. Bilderna blir ju bra iallafall och ryktet av en elitskola får leva kvar. Imorgon är en ny dag och då står disco, partaj och fika ute på skolgården på dagordningen. Så några hundra barn blandas åter igen och regnet, det gör ingenting. Bara vi ler och fotar hur härliga vi faktiskt har det på just vår skola. 

Just det sen har vi ju en liten fest som väntar med, utklädning och ytterligare mysiga och spännande saker att se fram emot innan det efterlängtade sommarlovet börjar (eller var det sommarfritids?). Jag mår inget vidare av detta själv inombords och jag lider med de barn som inte klarar av det tempot som samhället så gärna vill att vi ska ha idag. Vissa dagar vill jag bara gråta av hur skolvärlden ser ut andra dagar när allt flyter på kan jag se en strimma hopp.

Men söker andra jobb det gör jag och det är tyvärr inte inom skolans värld något mer. Jag känner en maktlöshet och kan inte leva upp till den vuxna förebild som barn idag skulle behöva. Jag känner att jag ljuger både för föräldrar och barn om hur skolans arbete ser ut. Jag känner i hela min kropp att jag inte kan stå upp för mitt arbete längre och vara den lärare som jag vill vara.

Vissa människor tar så enormt mycket energi ifrån en. De får en att känna sig så fruktansvärt liten här på jorden. Mina funderingar är om de ens är medvetna om hur de beter sig gentemot andra. Just nu löper känslorna amok inombords. Jag är så ledsen, frustrerad och förbannad. Mest på mig själv att jag ens låter det komma åt mig så djupt när jag vet hur denna människa är och fungerar. Hen upphör dock aldrig att förvåna mig. Det är nog det som gör mig så påverkad. Jag borde veta och jag vet men ändå kommer det åt mig. Vissa människor måste ju tyvärr vara en del av ens liv vare sig man vill eller inte. Det gäller då att lära sig att hantera dessa människor. Det är dock lättare sagt än gjort. Men jag har gjort det förut och lär göra det igen. Jag var bara tvungen att hitta en ventil, vilket blev här, så nu kan jag nog eventuellt återgå till min söndag med familjen utan att fortsätta förstöra hela denna dagen med alla mina känslor som svänger åt alla håll och gör att jag bara vill skrika och gråta. Usch vad påverkad man kan bli av att hela tiden bli förminskad.
Önskar er alla en fin helg iallafall ?

Det blev ett längre uppehåll än vänta. Min mage har krånglat en del men har de senaste dagarna lugnat ner sig och jag mår så mycket bättre. Nu inväntas bara provsvar från en skicktröntgen. Vården har varit grym denna gången helt klart!

Vi var dock inte klara med vårat sjukdomsår 2022 riktigt än utan nu var det lilltjejens tur att få pollenastma plus en inflammerad tå! Eftersom hon redan gått på utredning så dröjde det bara att vänta på recept. Ingen sömn föregående natt för mig och henne då hostan bråkade så. Väl på morgonen var det bara att lämna jobbet för att hämta inhalatorer, åka hem, puffa, tillbaka till jobbet. Lång dag dessutom! Jag märker då en knöl vid armhålan som blivit större igen, får smått panik men tar det ändå relativt lungt. Pratar med vc som vill kolla upp det för säkerhets skull. Så det får bli någon dag nästa vecka.

Eftersom jag har två hjärnor, en logiskt och en icke så logisk så pendlade tankarna en del under gårdagen. Den logiska hjärnan säger skit i det, knölen går upp och ner i storlek, du hade halsfluss precis. Då är det säkert en svullen lymfkörtel. Helt ofarlig! Den ologiska målar upp hur många dagar jag har kvar. Är livet inte underbart ändå?!

Ja och som ni förstod la jag till en halsfluss på sjuk-2022-listan också...

Så vad gör jag då uppe mitt i natten nu då när jag egentligen verkligen borde sova?
Tankar om hur människor fungerar på djupet är på besök. Varför en del personer bara anser sig ha rätten att klampa in i andras liv, ställa till elände och bara lägga spydiga, giftiga kommentarer för att sedan vända ryggen till och dra. Avtrycket sitter ju liksom kvar, iallafall i mig. Jag ska snart släppa det då det enbart tar energi och jag bara mår dåligt men jag behövde få skriva det. Det är ju alltid så mycket lättare att släppa det då och gå vidare efter en stund. Så istället för att ligga vaken hela natten och grubbla så fick det bli ett ganska tråkigt men välbehövligt inlägg denna natt.

Nu börjar dock ögonen sakta åka igen och jag tror jag kan sova igen. Önskar er alla en god natt ??

Godmorgon.

Nu är livet lite lugnare igen. Jag har gjort lite framsteg med gallstenen som bråkar och kan äta snäll dietmat men det är okej, orken och energin börjar komma tillbaka. Min äldsta dotter har genomlidit det värsta av vattkopporna och studierna som hon varit så orolig att hamna efter i har också löst sig. Skolan har varit ett fint stöd, vilket jag är väldigt glad att kunna säga med tanke på att jag själv jobbar inom denna väld och ibland blir väldigt fundersam över vad jag ser. Lilla dottern är tillbaka i skolan och det är fantastiskt för henne att få träffa alla kompisar igen.

Min sambo och jag satte upp ett insynsskydd på balkongen häromdagen, det blev riktigt fint! Nu är det som ett eget litet myshörn där vi kan sitta och lura. Igår strålade ju solen så fint och värmade. Jag tog med en korsordstidning ut och shorts på (första gången detta året) och bara njöt! Ett sånt lugn som infann sig där och då har jag inte upplevt på några veckor nu så det var behövligt. 

Jag önskar er alla en rikitgt fin och solig dag