Lite klyschig rubrik kanske men det är faktiskt så jag känner just nu. Jag vill inte bli någon expert på healing, någon yoga-guru eller allvetare, nej det räcker med att jag vet. Jag har påbörjat min inre resa, rätt länge faktiskt när jag tänker efter. Det började med ett bryt strax efter att jag fyllde 30 år. Aldrig trodde jag att kroppen skulle skrika, säga ifrån och kunna göra så fruktasvärt ont. Utanpå, visst men inuti, aldrig. Ångest har jag alltid haft så det har varit väl bekant sedan barnsben men att på något sätt bli vän med den, det fanns heller aldrig i min vildaste fantasi. Vän och vän, det låter extremt förskönat, men jag vet att den finns där och den tillhör mig, inte tvärtom. Det är en del av mig. Även om jag vissa dagar klättrar på väggarna, vill klösa mig loss från den, bara vill springa och rymma från den så är inte det lösningen. Nej lösningen blev att lära känna mig själv, mitt inre jag. 

Efter mitt lilla såkallade psykbryt när jag krachade totalt, trodde att jag hade alla sjukdomar som gick att ha. Kroppen skrek ju att något är fel, så fruktasvärt fel! Den var som ett enda stort blåmärke, ömmade överallt! Svullna körtlar på både hals, nacke, brösten och i armhålorna. Kulor under huden som gjorde så ont! Värk som vägrade gå över. Hela kroppen hade löpt amok. Tankarna bara snurrade av hur mycket cancern hade spridit sig.. Hur lång tid hade jag kvar? Skulle mina barn bli utan sin mamma? Hur skulle det gå för min äldsta dotter som har en annan pappa än den man jag lever med? Skulle hon bli som honom? En trasig själv som var sviken av livet och inte litade på någon och som knappt kunde ta hand om sig själv... Hur skulle hennes framtid se ut?

Tankarna gjorde mig knäpp, jag sökte vårdcentral på vårdcentral, läkare efter läkare, till och med akuten men ingen hade svaret på vad som var fel. Men fel var det, jag kände ju det i hela min kropp, något är fel!!! Jag blev ifrågasatt gång på gång vad jag gjorde där. Vad som var fel. Det fanns allsjöns värktabletter som de skrev ut. Men jag ville inte ha tabletter, jag ville ha svar! Tuttarna blev kollade, magen blev kollad, lymfkörtlar blev kollade, hjärtat, ja allt!!! Men inget var fel! Så varför skrek min kropp efter hjälp?

Tillslut rådde min mamma mig att gå och prata med någon, hon gav mig till och med ett nummer. Jag hade ju pratat med människor förut, kuratorer, socionomer, psykologer och visst hade det hjälpt, de har hjälpt så otroligt mycket. Mot ångest. Men detta var ju fysiskt, inte psykiskt. Hur skulle det kunna hjälpa mig?! 

Jag gick iallafall dit, samtal efter samtal löpte på i veckor. Stress, jovisst, inre stress. Det visste jag redan, jag kände det men kunde verkligen alla mina symtom komma från inre stress? Efter ett halvår drog jag mig till minnes att en av de första läkarna jag träffade nämnt någon om hormonell obalans, hon flinade dock när hon sa det och pratade så tyst så det knappt gick att höra. Hon var faktiskt rätt så hånande när jag tänker efter. Eller så var det jag som var extremt känslig och inte kunde ta till mig det hon sa med den tysta musrösten och flinet. Det var säkert så.

Jag läste på om hormonell obalans, kroppen kan göra så extremt konstiga saker har jag nu förstått. Efter många samtal senare med den fantastiska kvinnan som jag gick till, konstaterades det GAD, generell ångestsyndrom. Jag hittade en grupp på fb som handlade om just detta. Jag är med där fortfarande. Det finns faktiskt människor som är exakt som jag och till och med ännu värre! Jag fick klarhet i väldrigt mycket där och den värsta ångesten försvann av att veta att en del människor faktiskt bara är så här. Inget mer med det.

Här kunde ju historien tagit slut men det hade väl varit allt för lätt. Det är ju ändå livet det handlar om. Livet går upp och det går ner, för det är just så som livet är. Det är inte en dans på röda rosor hela jävla tiden! Jag tror det var Anders Hansen som skrev något i sin bok om att alla människor tror att man ska gå runt och vara så lycklig genom livet men att det inte alls stämmer. Även om d et var han eller inte så är det enligt mig så rätt, livet är inte lyckligt hela tiden! Det viktiga är väl vad vi gör med det, hur vi möter alla dess med och motgångar, hur vi handskas med dem och vad vi drar för lärdom av dem. Hur vi delar med oss och lär tillsammmans. För tillsammans är också ett väldigt viktigt ord. 

Jag känner att detta inlägget inte på långa vägar är klart men jag hade ett sånt sug i att börja skriva igen. Helst en hel bok men just nu och så som mitt liv är just nu så finns det ingen plats eller ingen fantasi för den delen heller, så ett blogginlägg och ett löfte om att faktiskt fortsätta får räcka. Så vad hände sen då, efter GAD och alla åskilliga läkarbesök, det var ju ett par år sedan. Tanken är att jag fortsätter med det inlägget så snart jag hinner och har tiden till det, vilket jag hoppas blir väldigt snart. En av de sakerna som fick mig att börja skriva just idag, var ett besök jag fick under natten från en människa som har betytt mycket när hon var i livet. Vissa kallar det dröm (det hade jag också gjort förut) men nu, nej jag kallar det för ett besök. Hon gjorde mig varm i hela kroppen och fyllde mig med total harmoni inför livet. Anledningen att jag skriver det just nu är att jag annars är rädd för att glömma bort varför jag började skriva. Jag är rädd att inte få med allt som jag vill. Så tack fina du för påminnelsen, tack för känslan och tack för den friden du skänkte mig inombords och som jag hoppas kunna dela med mig till våra nära.

Det lät religiöst värre men det kändes bra.