Lugn, lugn, inre lugn.

Var har du varit någonstans?

Jag har sökt dig så länge, mitt i ångesten, mitt i stressen, mitt i allt, ja mitt i livet. Jag behöver dig så! Stanna hos mig, snälla. Håll min hand, håll mig i din famn och släpp mig inte.

Så var känslan då jag landat mitt i livet, mitt i familjen, mitt i allt.

Man, barn, familj och släkt, vänskap som inte alltid går att rå om även om vilja finns. Tiden bara rinner iväg, som sanden på stranden mellan mina fingrar. Tankarna går till varmare breddgrader. Solen i ansiktet, det röda bakom mina ögonlock, värmen som sakta tinar min kropp men ändå stannar många av mina tankar i stickade, lena och mjuka koftor. Inget utesluter det andra.

Men just nu, längtan efter ljuset, längtan efter solen, längtan efter att bara få vara. Bli vaggad i din, lugnets, trygga famn. Mitt inre rum, det som brukar lysa igenom ibland. Sakta har du försvunnit, tiden räcker inte till. Varför?

För att livet är en svår balansgång, i alla fall i detta samhälle där fokus är att vara starkast och främst på allt. Ytan och skalet är viktigare än den som är inombords, min själv. Utan dig är jag inget. Jag måste komma loss, ge dig mer tid, rå om dig och finnas där. För utan dig är jag bara ett skal. Ett tomt, hårt skal, iskallt och utan empati. Vi måste nå varandra igen du och jag. Blir trygga tillsammans och gå hand i hand genom livet, det är då vi är som starkast och lyser fantastiskt upp mot skyn.

Så hjälp mig att finna dig igen, hjälp mig att nå dig, hjälpa mig att hitta inre frid, för jag vet att jag kan! Jag har varit där förut, och det är fantastiskt.