Eller var det en dag i juni? ;)

Hur som vardagen har knackat på dörren. Corona varvat med vanlig feber, nässelutslag och en massa annat. Lite vaccin dos 3 för min del med influensabiverkningar. Så här har det sett ut nu till och från sen i januari. Jag är lite smått trött på skiten nu om man säger så men jag försöker hålla modet uppe, det gör väl vi alla. Vi får bara vara extremt tacksamma att det inte är någon som är allvarligt sjuk   

Jag har sökt x antal jobb och ska söka desto mer i helgen om allt går enligt planen. Jag behöver rycka upp mig lite och få till en förändring men jag skyndar långsamt då jag inte vill ta ett förhastat beslut som jag senare kanske kommer att ångra. Detta beslut att börja söka aktivt har ändå fått växa fram och jag känner nog att jag börjar bli redo för nästa steg i livet nu. Det som är svårt är bara att veta vart det bär av men jag kanske får se det med lite spänning istället för med oro. Känslan och hur man ser på saker har ju ändå en stor betydelse när det kommer till vart livet bär av.

Nu är det dags för lite kvällsmat denna fredag, sen blir det till att bädda ner sjuklingar och se på "bäst i test". Älskar det tv-progammet. Jag har även skrivit ut ett "bio-kit", biljetter för popcorn, glass, drick och för bio och en liten skylt för vilken film som ska visas. Då vi annars skulle gått ut och bowlat imorgon om alla varit friska och besvikelsen nu inte ska bli lika stor så bjuder jag på hemma-bio. Tjejerna får klippa ut alla biljetter och färglägga, film väljs i förväg så att det inte blir något tjafs, sen är det bara att mysa ner sig med alla tillbehör. Så det är vad lördagen bjuder på.

Önskar er alla en fin och mysig helg  

Jag har tänkt fortsätta skriva flera gånger men livet har kommit emellan och idag tror jag inte jag orkar fortsätta min historia utan det får helt enkelt bli lite vardagligt bara. 

Helgen bjöd på underbart väder med strålande sol men ack så kallt. Vi umgicks med både min sambos släkt som var här på tacokväll i lördags och med min släkt på söndag då vi hade kalas här för min mamma. Det var väldigt roligt att träffa alla men vad fort helgen gick! Min energi är typ på noll efter allt. Jag gillar att träffa människor och umgås (iallafall de jag tycker om och får ut något av) men blir de för mycket folk på samma gång så vill jag bara lägga ner. Jag hinner ändå inte prata och vara trevlig mot alla, det ger mig inget. Så en fika med ett fåtal personer åt gången passar mig bäst.

Denna veckan började vi med två studiedagar så det har varit mycket stillasittande, lyssnande och diskuterande, för att inte tala om fika. Nu har jag varit och hämtat min äldsta dotter på vägen hem, ätit lite och inväntar nu dotter nummer två som är med sin mormor.  Så tanken är nu att bara luta mig tillbaka en stund på soffan och vila, försöka bota en ihållande bihåleinflammation och fylla på med ny energi. 

Dammsugit, ätit middag och fyllt på lite energi. Nu ska kaffet intas tillsammans med detta inlägg som förmodligen kommer att bli färdigt. Strykningen, duschen och skjutsning av barn får vänta lite.

Så jag berättade ju om hur min kropp löpte amok, hela mitt inre var i kaos. Jag berättade även att jag haft ångest sen barnsben men att jag nu, vid 30 år fyllnda, var extremt rädd för vad som skedde inuti mig. Något var ju som sagt fel. Åtskilliga läkarbesök senare hamnade jag ju på samtal hos en kvinna som förklarade hur kroppen reagerar på ångest och stress. Jag tyckte ändå att jag var relativt kunnig inom detta område då jag haft både ångest och panikångest genom åren och ändå hankat mig fram med både jobba, utbildning och familj. Jag fick lära mig vad generell ångestsyndrom var (GAD). Genom detta fick jag kontakt med en fb-grupp där det fanns fler likasinnande. Det var nog där jag avslutade sist.

Jag läste på mer och mer om hormonell obalans som den första läkaren hade nämnt. Hormonell obalans kan utlösas av stress. Min kropp reagerar väldigt starkt vid både mens och ägglossning, jag får fruktasvärt ont och är öm överallt. Jag blir lätt ledsen, arg och förbannad om jag har för mycket runt omkring mig. Mitt immunförsvar blir påverkat och jag blir lättare sjuk. Så vad behövde jag göra här nu då? Jag hade ju redan tidigare genomgått alla sorts undersökningar som läkarna erbjudit och ingenting var fel. Jag behövde på något sätt komma till ro, hitta min väg. Det kan låta enkelt men livet är ju som sagt inte bara en nerförsbacke. Mitt sista år på högskolan tog fart, familjelivet varvades med extremt mycket plugg och min sambo jobbade skift för att få det hela att gå runt ekonomiskt. Vi började ändå se ljuset i tunneln och det var då beskedet kom om att min svärmor var sjuk. Hon har alltid hjälpt till både med barn, mat och städning. Det är inget vi någonsin har bett om utan hon var sån som person, det var alltid familjen, oavsett. Hur som helst kom beskedet, det jag alltid fasat för sen min morfar dog, hon hade cancer. Världens mest hatade sjukdom, för mig är det skräck, hat och ondska i ett. Efter många undersökningar skulle ändå en operation råda bot på den jävla sjukdomen, det gjorde det inte. Det blev cellgifter och strålning. Jag har aldrig sett en så fullt frisk och extremt levnadsglad person bli så nedbruten, det går inte ens föreställa sig. Sista tiden var min sambo sjukskriven, det bröt ner honom att se sin mamma så sjuk. Någonstans stängde jag bara av, jag var nog som ett skal, det var vi alla. Ett år tog det, jag hann ta examen, börja jobba och ensam skriva klart en c-uppsats då min studiekamrat mådde skit och låste in sig. Dagen hon dog sken solen så vackert in genom sjukhusförnstret, jag kommer aldrig glömma det. Min sambo som fått fast anställning strax innan han blev sjukskriven varslades strax därpå med många fler. Han var hemma länge sen, min kropp krachade igen och gjorde så ont, jobbet som förskollärare var allt annat än enkelt. Det förekom mobbning mellan personalen, utfrysning och kränkningar av barn. Jag var sjuk ofta, åkte på allt från halsfluss, magsjukor och återkommande utinvägsinfektioner. Jag trivdes inte alls och en dag när jag kom hem orkade jag inte mer, tårarna rann, kroppen var slut och öronen tjöt så jag trodde jag skulle bli tokig. 

Jag sökte andra jobb och hamnade så småningom i en förskoleklass på en skola istället. Jag gick ner lite i arbetstid och började gå hos en sjukgymnast. Där prövade vi akupunktur vilket inte gav någon effekt alls. Tens gjorde så fruktansvärt ont så det fick vara på den lägsta styrkan under en längre tid. Varje gång jag kom dit somnade jag och efter några veckor kunde vi sakta men säkert höja styrkan. I samband med detta prövade jag även tiger-balsam-plåster, de hjälpte när det var som värst. Sjukgymnasten sa flera gånger åt mig att jag måste ändra min livsstil, jag förstod inte vad han menade. Alla jobbar och har familj? det är väl inget övermäktigt med det?

Tillslut kände jag mig ändå klar där, värken hade släppt rätt så bra och jag började känna mig lite mer levande igen. Jag jobbade på, min sambo började så småningom plugga själv och min äldsta dotter flyttade till oss på heltid. Min dröm gick i uppfyllelse! Hennes pappa drack, bytte kvinnor flertalet gånger och lämnade henne ofta ensam hemma. Hon mådde inte bra de veckorna, socialen var inkopplad, familjerätten och skolan. En sommar gjorde han bort sig en gång för mycket och hon kom till oss. Alla dessa år av spänning skulle nu ta slut! Jag är fortfarande så lycklig att hon är med oss, det jag dock inte hade räknat med var väl hennes humör. Hon är en otroligt stark liten kvinna som vet vad hon vill, skulle jag låta henne så hade hon nog tagit över hela mitt liv, hon har alltid svar på tal, gillar att analysera sönder saker och har alltid rätt (hur fel det än kan vara). Att en tonåring kunde ta sådan energi, det är tufft och nu förstår jag min mamma och även min pappa nästan till fullo. 

Nu skulle mitt liv bli grymt bra och jag skulle börja träna! Fasen vad jag skulle träna, fit skulle jag bli, stark och glad. Det skulle väl motverka stress med? Jag har inte kunnat springa eller hoppa sedan mina barn föddes då jag har läckt lite vid ansträngning, vilket inte alltid känts så bra. Så raska promenader, styrketräning och tunga lyft stod på listan. Maten ändrades och heja heja! Beach 2019 här kommer jag! Pang! Något hände i ryggen! Skit i det vi kör på, det går säkert att träna bort, jag hade ju äntligen kommit i mina gamla jeans, köpt nya snygga kläder och kände mig grym!

Pang igen! Magen gjorde ont, hela högersidan pajade, magen svullnade upp som om jag var gravid, det kändes tungt nertill, gjorde ont! Vad fan var det här? Jag fortsatte ändå att gåpå löpbandet hemma ända tills högerfoten vred sig innåt. Ryggskott på det, där kom tårarna! Jag grät, jag kunde inte sitta, ligga eller stå. Allt gjorde så fruktansvärt ont! Något var fel! Jag skakade av smärta på nätterna, vaknade kallsvettig, kunde inte gå på toa som vanligt, hade svårt att både kissa och bajsa. Vårdcentralen nästa, undersökningar, remiss till röntgen för njursten, urinvägsinfektioner som avlöste varandra. Gynmottagningen, inget fel, kanske en inflammation? Antibiotika. Kunde inte vara i solen, Greklandsresan inställd, semestern omvandlades till en sjukskrivning. Jag gick som en gammal gubbe. Tillbaka till sjukgymnasten, inget hjälpte, övningarna gjorde det bara värre. 

Tillslut började jag söka själv, googla runt på övningar, prövade mig fram. Efter många och långa timmar i olika ställningar hittade jag tillslut rätt! Klunk sa det i ryggen! magen kändes mer avspänd, jag gjorde övningarna varje morgon, likaså för axlar och nacke. Sakta, sakta började kroppen kännas någorlunda men nätterna var fruktansvärda, soffan blev alternativet men då den lutar något blev ryggen värre igen. Så här höll det på under ett års tid, upp göra övningar, flytta från säg till soffa och sedan tillbaka. Tankar om huruvida det var en tumör som växte i magen då det kändes så tungt snurrade runt men tanken på att det inte blev värre iallafall och även bättre i perioder lugnade mig. Efter alla antibiotikakurer för urinvägsinfektioner och som samtidigt sänkte immunförsvaret varje gång slutade jag så småningom bada helt. Mitt liv är helt enkelt begränsat och jag får lära mig att leva med det.

Nu orkar jag inte skriva mer idag utan jag stannar här, men jag vill ändå bara förtydliga att det är nu vid denna tid som min inre resa på riktigt börjar. Vi alla kan ha motgångar, en del större och mer orättvisa än andra och det kan vara så jävla svårt att ta sig upp och ta sig ann livet! Men jag tror att om man orkar och kan, så finns det mycket mer som livet kan ge. Min mormors liv tog slut den dagen min morfar dog, det är över 25 år sedan, hon lever än. Hon är i stort sett fullt frisk men hon gjorde valet att dö inombords med honom. Vilket är fullt förståligt men ändå så otroligt sorgligt. Jag älskar min mormor och jag har inte upplevt det hon har upplevt i sitt liv men jag vill inte sluta som henne. Jag vill leva!

Det där med att gå sin egen väg och att skita i andras åsikter, det är verkligen inte lätt. För hur det än är så vill vi vara omtyckta och en del av gruppen. Jag har alltid haft ett så stort behov av att vara omtyckt att jag ibland glömt bort mig själv. För inte så länge sedan höll jag på att köra slut på mig själv på jobbet. Jag hade en kollega som var otroligt duktig och driven, hon kunde allt och gjorde allt rätt. Dock kunde hon inte ta människor, hade otroligt svårt att förstå sig på att alla inte gav sitt liv för sitt arbete utan att det faktiskt fanns ett privatliv också. Hon var hård men snäll under ytan, var aldrig rädd för att bråka eller skrika, skämde gärna ut de människor och kollegor som enligt henne var korkade. Självklart hade hon rätt ibland, det finns ju människor av alla sorter, men att få dem att känna sig värdelösa, frysa ut dem eller klanka ner på dem, det är verkligen inte rätt. Det är ingen sån ledare jag vill ha. 

Jag gjorde iallafall allt för att passa in, allt för att hon skulle bli imponerad, se mig och tycka att jag var tillräckligt bra. För hamna bland de andra, de tröga, det ville jag verkligen inte! En dag skällde hon ut mig inför ett helt arbetslag, skrek på mig att jag var så jävla feg, att jag inte vågade stå upp för mig själv eller säga min åsikt. Alla satt tysta, alla hade varit där. Något släppte där för mig, det var alltså nu det var min tur? Jag hade hållt mig flytande i 3 års tid och undvikit detta ögonblicket. Samtidigt hade jag lärt känna henne såpass väl att jag visste att detta var inget personligt. Detta var hennes känsla just där och då, hon kunde helt enkelt inte tygla sin ilska längre. Jag frågade bara lungt när hon tillslut tystnade, om hon var klar?

Sedan gick jag ut, ledsen och skamfylld men ändå med huvudet högt. Jag tänkte inte fjäska för att bli hennes vän. På kvällen sms:ade jag henne och skrev att hon hade rätt i det hon sa, jag är konflikträdd men att skrika inför alla människor är inte någon lösning. Till saken hör att det hela var ett missförstånd. Det hon hade uppfattat av situationen och som gjort henne så upprörd, var inte den riktiga sanningen. Jag fick en ursäkt och ett meddelande om att hon bara ville att jag skulle våga ta mer plats eftersom jag, enligt henne, hade så mycket mer att ge.

Ibland är inte situationer eller beteenden så som de ser ut att vara. Visst behöver jag tuffa till mig ibland, inte ta åt mig av vad någon annan säger eller tycker men vissa dagar går det bara inte. Precis som i mitt förra inlägg, då jag kände mig lite tillplattad av min mamma. Någonstans har hon rätt men jag är fortfarande sur i hemlighet på henne. När jag väl blir lite sårad, tillplattad eller sur så kommer också gamla känslor upp. Känslor som borde varit nergrävda och försvunna för väldigt längesen, men de liksom ploppar upp och så späs de på och känslan blir bara större och större och tillslut är jag förbannad över någon som hände för felra år sedan. Har jag en dålig dag idag? är jag hungrig? behöver jag analysera detta eller behöver jag ta upp det till diskussion? 

Svaret är oftast (inte alltid) men oftast att jag precis som nu är hungrig eller trött. Jag känner att magen kurrar efter mat och energi, kanske en kopp kaffe eller te också. En dusch skulle sitta fint och min lägenhet är i kaos, vilket jag verkligen inte tycker om. Är jag arg på mamma, egentligen? Nja, jag är nog mest lite less på kommentaren hon sa och det påminnde mig om gamla känslor och tankar. Kommer jag ta upp det till disukssion, nej. Jag vet att alla inte kan förstå mig, jag vet att en del tycker jag är konstig och att en del tycker att jag är feg, kanske till och med helt dum i huvudet. Nu försöker jag skaka av mig det och den dåliga känslan istället. Kanske ska jag inte prata för mycket om mina inre tankar utan hålla dem lite för mig själv, speciellt då jag vet att alla inte kan förstå. De som förstår de gör det, de övriga får bara vara där och tycka vad de vill.

Jag trodde nog att jag skulle fortsätta på gårdagens inlägg men den rätta feelingen har inte infunnit sig ännu. Efter ett samtal med mamma, vi pratar oftast en gång om dagen, så tappade jag lite av lusten och känslan till att skriva. Kanske var det något hon sa som sårade mig lite även om jag vet att hon inte menade det. Hon menar för det mesta väl med allt hon säger men ibland kan vi inte riktigt förstå varandra. Jag vet att hon stöttar mig i hur jag lever mitt liv och uppmuntrar mig till att söka min egen sanning och min egen väg men likaväl vet jag att hon inte alltid kan förstå den. Det är ju helt naturligt, jag kan inte alltid förstå henne heller även om jag försöker. Det är ju så vi människor fungerar. Ibland vill jag bara så gärna dela med mig av vad jag lärt mig och kommit fram till och får jag då inte den responsen eller den glädjen som jag först hoppats på så försvinner liksom moodet, känslan som kändes så bra precis innan.

Jag försökte faktiskt skriva inlägget som fortsätter på mitt förra men känslan infann sig inte, vilket gjorde att jag raderade det. För mig är det viktigt att det jag delar med mig av är äkta för mig annars kommer det inte kännas rätt att dela det med andra.