Ja vilsen är nog det rätta ordet. Hur är man en mamma till en tonåring egentligen? 

Eller det kanske är fel definiering, hur är man en mamma till ett barn som antagligen (enligt min egen tro) är högkänslig och lider av en del ångest?

Alltså jag är helt tom inombords just nu. Jag har kämpat sen hon var en liten bebis, liten och otroligt vacker, fin och älskad men med kolik utan dess like. Fem månader skrek hon, vaknade, skrek, åt, skrek, bajsade, skrek. Jag var ung, osäker och livrädd för att göra fel, att inte kunna ta hand om henne tillräckligt, ge henne det hon behövde eller vara en tillräckligt bra mamma för henne. Jag var ett nervvrak och kanske var det därför som alla vakna nätter och tankar om att det skulle hända något smittade av sig på henne.

Alla utbrott, människor som trodde att jag inte kunde ta hand om min lilla dotter eftersom hon rasade ihop emellanåt, när världen blev för stor, när situationer blev för övermäktiga eller en kompis lekte mer med en annan kompis. Alla förklaringar, pedagogiska teckningar, den mysiga tänkehörnan med egenvald kudde och målad pall där hon fick skrika ur sin frustration tills hon var "tömd" som vi kallade det jag och hon. För att sedan kramas och prata om det som var jobbigt. Kramdjuret som jag gav en röst till och som hon ibland hellre pratade om det som var jobbigt med än med mig. Långa samtal i bilen och många mil senare somnade hon tryggt och lungt.

Separationen från hennes pappa som inte var någon vidare snäll människa. Ett litet barn som blev lämnat varannan vecka där, bara för att ett jävla samhälles regler inte tänkte längre än så. Men med en mobil blev det många, långa samtal på kvällarna som räddade upp med stöttning och trygghet. Även då var det många slitande bråk men vi klarade det och kom ut på andra sidan. Du fick tillslut som du ville (och självklart jag med), du fick bo hos oss, äntligen! Du var 13 år och med stöd från skolan så kom du hit! Det var mitt mål i så många år och till slut blev det sant. Jag kunde ge dig riktigt med mat, kläder, trygghet, hygien, bokstunder och hjälp med läxor men också regler. Regler du aldrig haft varannan vecka. Det slet sönder dig att inte få bestämma själv, du var ju självgående, var uppfostrad att klara dig själv varannnan vecka. Du värmde din egen mat, valde kläder helt själv, hade dina egna tider, gjorde det som föll dig in. Jag förstår att det blev en enormt jobbig omställning för dig. Vi var fyra som bodde under samma tak här, med läggtider, läxtider, skärmtider och mattider. Det var svårt och en lång väg för dig att förlika dig med att du var ett barn och inte en vuxnen.

Idag är du stark som satan men glömmer ibland av hur det är att känna med andra människor, emaptin behöver övas upp, kanske hör det till att vara tonåring, vad vet jag men trött är jag. Totalt slut! och så ledsen över all skit du slänger över mig. 

Orden du har gett mig det senaste är att jag aldrig stöttar dig, att jag inte älskar dig lika mycket som din syster, att jag inte kramar dig tillräckligt ofta (för du har läst att 12 kramar om dagen behöver man). Du vill så mycket men klarar inte av allt just nu, du har ångest, du målar fan på väggen i förväg, allt dåligt kommer att hända dig, du hetsar dig själv tills du kräks, du ska träna järnet för att vara snygg men äter inte tillräckligt. Jag vet varken ut eller in, du säger att jag inte ska lägga mig i men samtidigt ska jag göra det för att jag är mamma. Vi har pratat, pratat och pratat. De senaste dryga två åren har bestått av dina problem, dina hjärnspöken, vilket triggar din ångest. Och som vi har pratat, prövat promenader, andningsövningar, meditation, samtal med skolkurator och nu samtal med ungdomsmottagningen. Jag ska puscha men inte för mycket, lyssna men inte komma med råd, ge råd men inte vara ironisk, inte sucka, inte låta sträng, samtala med den rösttonen som du behagar, inte bli arg, ledsen eller sur. Alltid vara glad men stötta, stötta och stötta. Vi säger hej på fel sätt, persiennerna är inte bra, maten är inte tillräckligt "hemmagjord", inte tillräckligt vegetarisk och när den är vegetarisk så är det inte den vegetarianrätten du menar, fel bröd köper jag, youghurten är slut och det borde jag ha förstått. Och varför vill jag inte övningsköra när det är svinhalt ute? 

Jag är så otroligt trött, finner inga ord längre, orkar inte prata med dig, vill inte bråka mer, utan jag vill bara vara i fred. Jag känner att jag motar bort dig. Det är inte min mening men jag är så dränerad just nu att det inte finns något kvar. Ljudboken har varit en stor tröst, bara få mota bort allt som skulle kunna bli en diskussion och ett analyserande från ditt håll. Ge mig mer kritik och jag brister totalt. Jag har försökt vara stöttande och pepande i din relation till din pappa, dina kompisar och dina aktiviteter men allt är så fel. Alla är idioter, allt ger ångest och besvikelse så jag orkr inte mer.

Vi går om varandra hemma, byter något hej lite då och då. Säger godnatt. Kanske att du berättar att din dag varit skit, din lärare varit dum i huvudet eller att du har haft en fantastisk dag. Vad det än är och om jag svarar "fel", låter för trött, oengagerad, inte reagerar på det sätt som du tänkt i din hjärna så är allt kört.

Jag får ont i magen, migränen har blivit värre ochkroppen skriker av värk, de lov och helger jag tidigare sett fram mot känns bara meningslösa just nu. Jobbet tar enormt mycket av mig och jag vet inte vart jag ska hämta kraft längre. Jag tror vi komme, (eller jag vet att vi kommer ha en väldigt god relation när du har flyttat hemifrån, jag tror verkligen att vi kommer kunna ringa varandra, stötta och finnas där för varandra fast med en viss distans. För just nu går vi på varandra och hur vi än gör blir det en krock. Dina förväntningar på mig är för stora. Du tycker att jag har släppt för mycket men när allt jag gör bara är fel så orkar jag inte bråka med dig mer. Jag finns här när det väl gäller men vissa beslut och tankar är det nog bäst att du själv reder ut. Jag ser och jag kommer hjälpa när det verkligen behövs, då kliver jag in och tar de stora besluten även om du hatar mig för det. Jag är inte det minsta rädd för det men för att orka finns där när det är på riktigt och verkligen gäller så måste jag spara på krafterna. 

Med de orden så hoppas jag att lite av mitt inre blir stilla och att jag får lite ro, hittar tillbaka till mig själv, blir frisk från alla sjukdomar och kan bygga upp mitt immunförsvar som just nu är i bott. Ösnkar er alla en fin och lugn kväll <3