Ja det var visst det som jag skulle börja med nu. Skriva en slags reflektionsdagbok, en yrkesdagbok eller en livsreflektion kanske? 

Just idag, om vi börjar här, så är jag riktigt förbannad, less och trött. Förbannad för att vi tycker olika här hemma om en specifik situation. Less för att människor tror sig ha rätt att slänga ur sig beskylningar utan någon som helst fakta, de förlöjligar och går över gränser för vad som är privat och inte. Det har alltid varit så i perioder men idag blev jag riktigt ledsen och arg. Trött efter flertalet kalas som hållts då familjemedlemmar inte ska komma samtidigt, kanske är bra ändå i och med corona men jag som inte gillar kalas speciellt mycket eller sammankomster som så blir otroligt trött. Allt halloween firande som varit både hemma och på jobbet har också tagit slut mig men jag är ändå nöjd med att vi faktiskt har åstadkommit väldigt fina minnen för barnen (tror jag iallafall).

Jobbmässigt är det som en inre berg och dalbana, det kommer jag nog aldrig ifrån i detta yrket. Jag blir ledsen, arg, trött men samtidigt bjuder det på mycket glädje med och en känsla av att vara någon, i rätt situationer då.

I övrigt studerar jag en kurs på min fritid då chefen inte ville ge mig tid för detta, den är väldigt givande men också ytterligare en sak att lägga till på "att-göra-listan". Inte nog med det så har sambon en stor slutuppsats att skriva, den måste bli godkänd (iallafall om man tänker framtidsmässigt). Jag brukar inte vara genomdömande utan försöka hitta förklaingar till människors beteende mest för att inte bli upprörd eller ledsen men i detta fallet är den personen min sambo skriver uppsattsen med helt jävla dum!!! Det finns ingen mer konstig människa, skriver om helt orelevanta saker, vill ändra arbetet mitt i... Detta tär enormt mycket på oss båda. Men vi har alltid sett oss som ett team och det kommer vi fortsätta vara. Kan inte denna människa bidra med något så gör vi det tillsammans utan denna tröga människa istället.

Ja det var den dagliga reflektionen. Oerhört skönt att sätta ord på känslor. Vi får se hur ofta detta blir av. Ha det fint.

Att få ihop det där vardagspusslet är fasen inte lätt. Allt från matlagning, jobb, tvätt, städning, köra till aktiviteter, kurs, möten, plugg, läxor, handla. Till och med tanka bilen är jobbigt just nu. Men det som drar ner mig fullständigt emellanåt är ändå det dåliga samvetet, när jag blir trängd i ett hörn av folk som bryr sig om mig och vill träffa mig. Det känns som jag slår bakut fullständigt i dessa situationer. Jag får liksom precis ihop vardagen med jobbet och familjelivet. Kroppen och hjärnan skriker efter en paus från livet! Ett break! Bara få vakna utan en klocka, dricka morgonkaffet i lugn och ro, städa färdigt innan jag måste börja om för att någon har gått in med skorna eller att tvättkorgen får vara tom i iallafall 2 timmar efter att tvätten är klar. Att alla faktiskt äter samma mat. Vi snackar 3 olika flingpaket och min gröt då, 2 olika sorters bröd och två olika sorters mjölk. Fatta hur tungt och hur många kassar det faktiskt blir varje handling. Mitt i allt detta gnäll så är jag också extremt glad att jag har min familj, för hur det än är så är det de som finns där när jag behöver det som mest. Men jag kan inte hjälpa hur jag känner och ibland är det en extrem längtan om att bara få vara, bara få vara en liten stund i fred. Ta in på ett hotellrum och bara få sova bort, ligga i sängen bland mjuka lakan och käka chips medans man kollar på något riktigt skitpogram som bara jag gillar, ingen annan! Kanske beställa upp någon god thaimat och drikca ett glad vin eller kanske låna hotellets gym och ta ett litet pass där för att sedan njuta av en lång dusch. Sen skulle det kanske inte dröja så länge innan jag ville hem igen men att bara få fylla på lite energi för som det är just nu känns det hopplöst. Jag går från en lägenhet där alla är hemma, till arbetet där jag träffar flera 100 barn och vuxna, ljudet är förjävligt, skvaller i korridorerna och en häxjakt på vilka som arbetar och vilka som latar sig, vilka som kan arbeta på loven och inte och vilka som är mest flecibla och kan ta på sig mest då det saknas folk. Det är sjukt!!!!!! Sen kommer man hem och tänker att nu! Nu! ska jag pausa en liten stund, vila hjärnan och återhämta mig. MEN! då måste alla ha mat, artiklar ska lyssnas på, tvättid är bokad, städning är bara att glömma innan helgen, kursen som varar i 4 timmar startar (vissa dagar), sen är det köra, köra och köra! Till träning, till simskola, till scouter (och då tänker vi effektivisera tiden) så kvällsmat hos mormor och tjata bort en stund. Här ingår det dock mobilfixande, lyfta ner tunga grejer, fixa lite gardiner, kanske handla med något osv, osv, osv. Visst har vi oftast väldigt mysigt men man är ju inte sitt trevligaste jag. Sen har vi promenad-kompisen, härlig tjej, snäll på alla sätt och vis men! ska vi träffas snart, har du tid, när kan du? och så fortsätter det...

Sen har vi lördagsmiddagen, då träffas vi med släktingar och äter middag och efterrätt. För det mesta trevligt, god mat osv men det sociala.. Det tar på mina krafter för man vet att snart är det måndag igen och då börjar helvetet om.

Tanken är att stå ut tills vi kan köpa ett hus men fan, jag börjar undra om ett hus är värt detta helvetet (jobbet alltså). Är livet fan inte mer värt än att gå runt och må skit för att man jagas ihjäl på sin arbetsplats? 

Det som gör mig mest förbannad är att om jag träffat en person i min sitts hade jag bara bett den ta tag i sitt liv! Säg upp dig, gör något som du blir lycklig av, livet är för kort för att gå runt och må skit! Men istället sitter jag här bakom en skärm och djupandas för att jag är för feg att riskera min anställning, hamna på något värre ställe, jag är helt enkelt för trött för att ta tag i livet. Men jag vet att jag måste, för detta kommer få mig att gå under! Jag måste bara hitta ett alternativt arbete som jag tror kan passa mig. Jag har ju sökt lite nu efter många om och men, dock har det blivit nej men det är väl bara att fortsätta. Ett första steg kanske?

Önska mig fucking lycka till nu!!!

Livet är så jäkla konstigt. Man hänger upp sig på helt oväsentliga saker på jobbet när man istället borde bry sig om de som finns nära en. Att jobba med människor är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Alltid blir det misstag, missförstånd eller energidepån som är tömd innan man ens har hunnit sätta foten innanför ytterdörren. Det är en enorm börda att veta att hur man än vänder och vrider på sitt eget liv så kommer det aldrig att räcka för att göra andra människor nöjda. Speciellt inte de människorna som tror sig stå över andra bara för att de har ett bättre arbete, ett finare hem eller en dyrare bil. Dagens moderna slavar är vi som arbetar med människor, vare sig de är stora eller små, sjuka eller friska. Min dröm var att ha ett vanligt måndag till fredags arbete där jag kommer hem till mina barn och faktiskt kan vara mamma. Jag utbildade mig för att slippa bemanning, där man flängde runt på alla möjliga uppdrag, skift och städer. Jag valde bort äldreomsorgen för att åter slippa skiften, dödaångesten och känslan av att aldrig räcka till för de äldre då allt var tidsbestämt. Kassan på bageriet som aldrig blev heltid, där en tjock bunt papper (som en bok), lades under näsan på mig. Där stod det om vilka svar kunderna skulle ha då de handlade, för att kunna köpa mer, inte avsluta en komverstaiför snabbt, ja tack, var det något mer? Absolut inte säga var det bra så? Då avslutade du köpet. Pengarna kom inte in tillräckligt snabbt. Och glöm inte le, alltid, även om du gråtit precis runt hörnet 5 minuter innan. Så vad blev kvar då?

Jo en förskoleutbildning. Måndag till fredag, komma hem till mina barn. Fast anställning inom kommunen, trygghet osv osv, ni fattar. Det jag inte visste var att jag samma dag som jag gav mig in i skolans värld också skrev under att bli totalt tömd på känslor, vakna ångest nätter, stress som satte sig i kroppen och ger många skrämmande symptom, att alltid vara tillgänglig för både vh, kollegor och chefer, att alltid oavsett mående le, le så jävla brett det bara går! Le när du går in på möten, le när du konfronterar kollegor, le när du blir utskälld av vh för att du inte har koll på vantarna, inte checkat in barnet tillräckligt fort eller gör bedömningen att just deras barn kanske inte är ett helgon varje dag. Le för allt vad du är värd. För le, det gör man fan inte hemma sen, det lovar jag. Inte efter att ha täckt upp för sjuka kollegor nör vikarier inte längre finns att få tag i, le det gör du fan inte när du gråter dig till sömns av ren utmattning, le det gör du inte heller när du vaknar om natten,  ligger på soffan timme ut och timme in och grubblar. Le, le, le, det fucking jävla påklistrade leendet fpr mig att kräkas! Allt för att marknadsföra skolan, allt för vh som är våra kunder. Le för fan!

Livet är så jäkla konstigt. Man hänger upp sig på helt oväsentliga saker på jobbet när man istället borde bry sig om de som finns nära en. Att jobba med människor är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Alltid blir det misstag, missförstånd eller energidepån som är tömd innan man ens har hunnit sätta foten innanför ytterdörren. Det är en enorm börda att veta att hur man än vänder och vrider på sitt eget liv så kommer det aldrig att räcka för att göra andra människor nöjda. Speciellt inte de människorna som tror sig stå över andra bara för att de har ett bättre arbete, ett finare hem eller en dyrare bil. Dagens moderna slavar är vi som arbetar med människor, vare sig de är stora eller små, sjuka eller friska. Min dröm var att ha ett vanligt måndag till fredags arbete där jag kommer hem till mina barn och faktiskt kan vara mamma. Jag utbildade mig för att slippa bemanning, där man flängde runt på alla möjliga uppdrag, skift och städer. Jag valde bort äldreomsorgen för att åter slippa skiften, dödaångesten och känslan av att aldrig räcka till för de äldre då allt var tidsbestämt. Kassan på bageriet som aldrig blev heltid, där en tjock bunt papper (som en bok), lades under näsan på mig. Där stod det om vilka svar kunderna skulle ha då de handlade, för att kunna köpa mer, inte avsluta en komverstaiför snabbt, ja tack, var det något mer? Absolut inte säga var det bra så? Då avslutade du köpet. Pengarna kom inte in tillräckligt snabbt. Och glöm inte le, alltid, även om du gråtit precis runt hörnet 5 minuter innan. Så vad blev kvar då?

Jo en förskoleutbildning. Måndag till fredag, komma hem till mina barn. Fast anställning inom kommunen, trygghet osv osv, ni fattar. Det jag inte visste var att jag samma dag som jag gav mig in i skolans värld också skrev under att bli totalt tömd på känslor, vakna ångest nätter, stress som satte sig i kroppen och ger många skrämmande symptom, att alltid vara tillgänglig för både vh, kollegor och chefer, att alltid oavsett mående le, le så jävla brett det bara går! Le när du går in på möten, le när du konfronterar kollegor, le när du blir utskälld av vh för att du inte har koll på vantarna, inte checkat in barnet tillräckligt fort eller gör bedömningen att just deras barn kanske inte är ett helgon varje dag. Le för allt vad du är värd. För le, det gör man fan inte hemma sen, det lovar jag. Inte efter att ha täckt upp för sjuka kollegor nör vikarier inte längre finns att få tag i, le det gör du fan inte när du gråter dig till sömns av ren utmattning, le det gör du inte heller när du vaknar om natten,  ligger på soffan timme ut och timme in och grubblar. Le, le, le, det fucking jävla påklistrade leendet fpr mig att kräkas! Allt för att marknadsföra skolan, allt för vh som är våra kunder. Le för fan!