Godmorgon.

Nu är livet lite lugnare igen. Jag har gjort lite framsteg med gallstenen som bråkar och kan äta snäll dietmat men det är okej, orken och energin börjar komma tillbaka. Min äldsta dotter har genomlidit det värsta av vattkopporna och studierna som hon varit så orolig att hamna efter i har också löst sig. Skolan har varit ett fint stöd, vilket jag är väldigt glad att kunna säga med tanke på att jag själv jobbar inom denna väld och ibland blir väldigt fundersam över vad jag ser. Lilla dottern är tillbaka i skolan och det är fantastiskt för henne att få träffa alla kompisar igen.

Min sambo och jag satte upp ett insynsskydd på balkongen häromdagen, det blev riktigt fint! Nu är det som ett eget litet myshörn där vi kan sitta och lura. Igår strålade ju solen så fint och värmade. Jag tog med en korsordstidning ut och shorts på (första gången detta året) och bara njöt! Ett sånt lugn som infann sig där och då har jag inte upplevt på några veckor nu så det var behövligt. 

Jag önskar er alla en rikitgt fin och solig dag  

Ja gör prövningar oss starkare?  Ibland finner vi stryka som vi inte trodde fanns, iallafall jag. Många gånger tänker jag att jag är svag, jag gråter till filmer vare sig de är alldeles för lyckliga eller alldeles för sorgliga. I perioder klarar jag inte av att matas med alldeles för mycket nyheter då det påverkar mig för mycket. Jag är rädd och har katastroftankar för allt som har med min familj att göra. Jag är rädd och ibland till och med skräckslagen för sjukdomar.

Så om jag ser mig själv som en stark person?

Ja det gör jag faktiskt! Jävligt stark många gånger! Jag tycker inte att styrkan ligger i hur vi är som personer, vilka tankar vi har eller hur bra vi målar upp våran fasad utåt. Det ligger i hur vi hanterar situationer. Att vi tillåter oss att rasa ihop en stund för att sedan resa oss upp igen och ta nya tag. Att vi får ha dåliga dagar ibland men sen är det bra. Man kan inte stanna i det för länge helt enkelt.

När jag kände mig totalt bottenlös av både oro, ångest och uppgivenhet över alla sjukdomar (inget som har blivit allvarligt, tack och lov), som vi haft sedan i januari så gav jag lite smått upp. Jag trodde helt enkelt inte det kunde komma mer nu! Men jodå det kunde det! Vattkoppor på min äldsta dotter som är i övre tonåren, mitt under påskhelgen då alla vårdcentraler är stängda. Känslan där och då! Den ska vi helt enkelt inte prata om.

Hur som det var bara att tömma kortet ytterligare en gång i mängden på apoteket. Ringa till en släkting som är läkare (tackar för detta med), få råd om vad som nu skulle ske. Telefonkö till 1177 i närmare två timmar, råd om att kontakta jouren då hon behövde en speciell medicin som måste sättas in inom 24 timmar. Bokade mitt första digitala samtal på närhälsan till morgonen därpå (tackade återigen för att det till slut löste sig så långt). Massa tankar kors och tvärs under natten och morgonen därpå. Det digitala samtalet gick tillslut bra och efter ytterligare råd från barnmottagningen då hon ännu inte fyllt 18 år så fick hon medicinen utskriven. 

Men där och då tappade jag allt! När jag blir orolig kan jag bli rätt arg och irriterad över det mesta. Jag målade fan på väggen med att jag inte skulle kunna hämta ut hennes medicin då jag inte hade fullmakt och allt har krånglat så mycket när hon är i denna "mittemellan" barn och vuxen. Jag svarade arg och snäste av familjen som också blev arga och sårade. Tror ni jag behövde någon fullmakt när jag väl kom till apoteket?

Nej, så onödigt att bli så arg och irriterad! Men eftersom jag kände mig rätt tillplattad av att få höra hur onödigt det var så var jag rätt så snäsig den eftermiddagen tills vi tillslut redde ut allt och jag erkände och förklarade att jag blir sån när jag är orolig och rädd. Det kanske inte är det bästa sättet att handskas med dilemman i livet men just sjukdomar och den oron den bär med sig, den är helt enkelt svår.

Så ja återigen, jag är stark! det är vi alla när vi måste vara det. Den styrkan finns inom oss och kommer fram när vi är som mest sårbara. Det har livet visat mig så många gånger hittills och nu har jag lärt mig att lita till det. Med det sagt måste vi som ovan nämnt få rasa ihop i en liten hög, gråta, skrika, stänga in oss eller kanske prata med någon vi litar på för att sedan ta tag i livet igen. Jag brukar tänka att mitt liv är satt på paus i dessa situationer. Nu pausar jag mitt liv och gör allt det jag måste, sen när allt är lungt och jag mår bra igen så startar livet igen.

Hej och icke välkommen förmodade gallsten. Två besök på akuten med x antal smärtlindrande tabletter och sprutor. Fy Fan! är det rätta ordet. 100 gånger värre än en förlossning, på riktigt föder jag hellre 10 barn utan smärtlinding, kanske lite lustgas möjligtvis och med en bra utgång givetvis. 

Nej men seriöst, just nu lever jag på kokt ris, pasta, rostat bröd och ja lite kex. Just det skalade fiskpinnar och grillad kyckling fungerar hyfsat med. Jösses vilken diet! Nu väntar röntgen om ca 2 veckor så får vi se vad som händer sen. 

Tråkigt är det, ont gör det men det värsta är ändå kvällen då magen är så uppblåst att det gör ont, illamåendet väller över mig och svetten rinner. Jag måste hitta ett sätt att ta mig igenom kvällarna och samtidigt lyckas få i mig tillräckligt med mat för att hålla energin uppe. Det är enligt mig iallafall en oerhört svår balans.

Men min äldsta dotter sa till mig igår att försöka tänka lite positivt (som jag skrivit förut så har vi varit sjuka sedan i januari), covid, förkylningar, vattkoppor och nu gallsten har avlöst varandra. Jag brukar försöka tänka positivt och inte ge mig utan ta det med hyfsad ro men nu igår nådde jag botten!

Hur som helst bearbetade jag hennes ord inatt när smärtan tilltog igen och jag gick upp och tog en smärtstillande, satte på tv`n och googlade runt på kost som man faktiskt kan äta.

Så nu kör vi (en stund iallafall).

Mitt upplägg och mina mål inför detta är:

• Föra matdagbok för vad som går/inte går att äta
• Kokt mat
• Mat i ugn
• Inte för starkt kryddat
• Inget direkt fett
• Ta smärtstillande vid behov (jag är inget fan av tabletter om inte det är ett måste, vilket det ju är nu)
• Ta en dag i taget
• Försöka återgå till jobbet med matlådor, kex och sånt jag har helgen på mig att utvärdera

Påskhelgen då? Jo vi ska fira tillsammans med sambons pappa och syskon med familjer. Jag fixar min egen matlåda, de övriga får äta påskmiddag. Lite tråkigt är det ju att stå med och förbereda all mat men å andra sidan så kanske umgänge kan få många av mina katastroftankar och min deppighet att försvinna. Äggjakten för tjejerna förberedde jag nu på morgonen kl 07 så den är klar. Bara att lägga ut dem på hemliga ställen i lägenheten. Förra året gömde jag ett ägg i micron, det tog tid att hitta. Det roligaste är ändå att tjejerna blir äldre men vissa saker (även om de ibland är sååå löjliga) så vill de ändå ha det. Det är det jag tycker är så mysigt, kanske går jag och gömmer ägg när de flyttat hemifrån också vem vet ;)

Jag har iallafall min dotter att tacka för att hon drog upp mig ur det djupaste hålet. Det är fasen mörkt där nere, geggigt och kladdigt men jag tror jag nådde min botten angående detta nu, (det får vi hoppas iallafall).

Om det inte blir mer skrivet så önskar jag alla en fin, trevlig och mysig påskhelg med allt vad det innebär.

Ojoj vad trött och matt jag är i kroppen nu efter alla sjukdomar och oro.

I två nätter har jag fått sova som en stock! Fast jag jobbat korta dagar är jag totalt slut efter jobbet. Inte för att det gör något egentligen. Lilla tjejen är ju fortfarande sjuk så vi hjälps åt lite inom familjen att vara hemma. Jag försöker att hålla nere på sockret så mycket det går eftersom min kropp mår bäst av rutiner och fasta måltider utan en massa sockerkickar men idag! Jag har tömt det sista av lördagsgodiset, hittat en av barnens nötkräm och nallat av cesewnötterna och ja just det! det blev en bit smörgåstårta till lunch med som mamma hade med sig. Så ja nu känner jag mig faktiskt något piggare.

Idag sover jag och min sambo ifrån varandra första natten på 11 år (förutom en natt då jag opererades för blindtarmen). Vad skumt det känns ändå. Det känns som igår när vi träffades och vi sov ihop i hans lilla tvåa, tänk 11 år! Jag menar min dotter som är 16 år nu är ju egentligen 9 år (i min hjärna) och lilltjejen som är 9 år är ju typ 5 år. Vart tog tiden vägen?! 

När jag var en deprimerad tonåring tänkte jag alltid varje år att undrar om jag kommer få fira min födelsedag, julafton eller påskafton nästa år, tänk om jag lever då? kommer jag ha ett bra liv etc. Dagarna kröp fram! 

Nu bara flyger tiden, det är kanske därför jag har kommit till insikt med att jag vill göra det bästa av tiden i den mån det går. Jag vill vara snällare och mukare både mot mig själv och mot andra. Allt är inte värt en kamp! och vad gör något extra kilo hit eller dit så länge jag mår bra och har hälsan i behåll. Damm och stök då? Jo visst mår jag som bäst när det är städat, men manisk orkar jag inte längre vara. Det får helt enkelt ta den tiden det tar och när jag väl känner för att börja städa (om det så är kl 11 på kvällen) så låt det vara så då.

Idag när jag kom hem efter att ha pratat en stund med mamma och med lilltjejen, åt vi, tog en dusch och medans dottern badar har jag spelat lite tv-spel (det hinner jag nästan aldrig göra)! Sen kom jag på att jag skulle skriva här lite. Jag mår ju så bra av det och vill gärna hålla det uppe. Stryktvätten får helt enkelt vänta, kanske blir det gjort ikväll, kanske inte. 

Hur som helst ska jag nu spela lite till innan det är dags att klä på sig lite, morgonrocken är ju allt för skön en sån här dag ;)

Eller var det juni igen? Vardagen har även denna månaden knackat på dörren och nu tar vi en sväng med vattkoppor och ett akuten-besök med gallsten.

Ångesten stegrade delux och jag föll rätt bra ner i mitt svarta hål med oror, dödsångest och allt där till. Allt som jag har jobbat med mig själv så mycket för att slippa, hantera eller möta. Det blev en hård smäll! Men jag börjar sakta komma på banan igen. Lilla tjejen är helt prickig, febrig och verkligen sjuk. Jag är nog mer så lättad att det "bara" var vattkoppor efter alla mina katastroftankar! Så vi har faktisk bara myst och gjort det bästa av tiden. Nu har det äntligen vänt och hon börjar se lite piggare ut.

Själv gjorde jag ett besök på akuten då jag förra helgen fick ett gallstensanfall som vägrade ge med sig. Ajaj och aj! Fasen vad ont det gjorde och vad liten jag kände mig! Hatar att vara så hjälplös och utlämnad. Min sambo och stora dotter hade corona och inte fick vara med fick bara paniken att växa ännu mer. Tillslut fick mamma släppa allt hon hade och följa med mig in.

Helt fantastisk sjukvård vi har, (även om jag som alla andra läser alla skräckexempel som finns), jag är inte alltid en hejare av sjukvården men när den väl fungerar så ser man verkligen alla fantastiska människor och hur de sliter där! Jag är så otroligt tacksam för att de finns och för allt de gjorde och gör för oss.

Nu ska jag fortsätta ta hand om lill-tjejen här hemma. Vi har börjat läsa "Dalslandsdeckarna", superbra böcker och spännande dessutom. 

Önskar er alla en fin dag i snö-regnet