Då var äntligen fredagen här. Det har varit en intesiv tid det senaste. Jag har bara kravlat omkring i mitt djupa hål av ångest, stress och allt där till. När jag väl var som djupast så var jag tvungen att på något sätt ta mig upp för att lyckas överleva dagarna. Nu har jag kravlat färdigt för denna gången. Blivit något social igen men det är svårt när det enda man vill är att stänga in sig och ligga kvar under täcket. Hur som efter diverse stresspåslag så fick det bli en bok, meditation, bli stengård på att sätta upp gränser och regler. Det är jag urkass på när jag mår piss, alla kör över mig, antagligen står det "varsågod och trampa på den som ligger" i pannan på mig. Hur som nog med självömkan för denna gången. Nu ärlivet något sånär tillbaka. Jag har en större inlämning kvar på min kurs, VFU-studenten överlevde och har nu gjort sin sista dag, sambon har kommit igång hyfsat med sin uppsats, stora dottern mår okej igen, lilla är allmänt rastlös så det är nog som det ska.

Advent står snart för dörren och jag som brukar tycka att det känns lite jul inombords, mysa, se fram emot att pynta osv känner mest att jag är överlycklig att det är nästa helg och inte denna som det ska upp adventsljus och diverse tillbehör. Allt får helt enkelt ta sin tid. Idag har jag redan hunnit nobba en middag i Göteborg, en middag på en fin restaurang i närheten av där vi bor och en fika på stan! Och vet ni vad?! Det känns ljuvligt!!! UNDERBARA ENSAMHET!!! Ingen som kan köra med varken mig eller min ekonomi för tillfället. Det roliga får helt enkelt vänta till bättre tider. 

Nu väntar en god kopp kaffe till bara mig, och lite skrivande på en uppsats. Ha en fantastisk fredag!

Jag tror jag har landat på riktigt denna gång i ett beslut. Jag drar ner alla runt omkring mig just nu för att jag mår extremt dåligt, det är helt enkelt inte alltid "alla andras fel". Jag brukar säga att man ska lyssna till sin magkänsla eller sin inre röst (vilket jag absolut inte har gjort). Min inre röst skriker just nu att jag inte ska jobba med människor då jag blir så extremt påverkad av andra människors känslor, de intryck jag får under en dag tömmer mig fullständigt. Just nu i livet tänker jag att jag tar ett steg i taget, mitt första steg blir att lämna skolvärlden, på riktigt denna gång utan att blicka bakåt. Tyvärr kommer jag inte riktigt ifrån arbetet med människor än då livet vill annorlunda, så det får bli att söka jobb inom förskola tills jag vet riktigt vad jag vill. Det som hållt mig kvar så länge inom denna tjänsten är tiderna (som för övrigt tagit ut sin rätt då jag alltid börjar mellan 05:50-07:00. Det endra är att jag alltid har flex, detta har jag sett som en stor bonus men om man aldrig kan ta ut den så spelar det ju egentligen ingen roll. Det tredje är semestern, jag behöver aldrig bråka om den som så men känner alltid skuld för att andra ska jobba, vilket lett till att jag ändå inte tar semester när jag verkligen vill. Mitt konto är som sagt fullt av semesterdagar (eller inte fullt men det finns många dagar över och flera dagars flex) men jag t'nker alltid att jag tar dem sen. När sen? Som min kära mor sa, "när du ligger i graven med näsan upp i vädret?" Kanske ligger något i det. Kroppen skriker efter vila, jag tror jag fått en inflammation i bröst, rygg eller armen pga stress. Det strålar, gör ont och jag hoppas bara att det helt enkelt är en inflammation.

Hur som när jag väl tog in beslutet idag så var det som att allt släppte, ett lugn utgorde sig i kroppen. Jag vet att jag inte är där än, då jag inte hittat något men bara beslutet i sig känns så jävla underbart!!! Jag jobbar ju inte 100% utan 87,5% bara och jag är mer död än levande! Kanske kan det fungera att gå upp till 100 igen bara man trivs??

Sen är det som sagt väldigt påfrestande att jobba med människor men ett byte av arbetsplats är en början.

Nu ska vi snart till gravarna och tända ljus, hoppas ni får en fin kväll.

Fredag idag, tidig på jobbet efter ett plötsligt uppvaknande strax före 05:00 hemma. Så ja nu är jag här, sitter i personalrummet med lite fejkade tända ljus och njuter av tystnaden. Igår fick jag så ont i bröstet igen och armen känns helt bortdomnad, kände att jag höll på att få en ångestattack mitt i stan men det gick sakta över. Väl hemma fick det bli en kall handduk över ögonen som är helt slut av allt pluggande, datajobbande och mobilen. Fasen vad det kan ställa till det. Det är så extremt mycket nu! Sjukt att ens liv ska gå åt till att bara stressa och när man själv väl är lugn så är det någon annan som mår dåligt. Livet.

Idag ska vi iallafall ut och äta, sen blir det kalas, spökvandring. Imorgon kyrkogården och middag.

Söndagen bjuder på barnkalas och scouter (alltså jag fikar hos mormor).

Längtar redan tills nästa helg när jag eventuellt kan bara få vara!

Synes!

Ja denna natten har hittills varit underbar eller inte...

Så en nattlig reflektion då.

Känslan av besvikelse är enorm, den bara sköljer över mig. Kryper som ångest, en svart klump i magen, smärta över att än en gång känna mig orespekterad i min vilja av val. Att inte passa in i alla andras tycke och vilja.

Varför sån enorm besvikelse denna gången mot hur jag reagerar de övriga? Jo dem jag behöver stöd av som mest, den som alltid finns där, vars åsikter jag ofta delar eller iallafall försöker förstå och finnas där för.. Vi som annars delar allt. Den personen.... Ja en väldigt stor sak för mig förminskades och all skuld skulle läggas på mig. Detta blir för mig endast ett tecken på feghet! Det som egentligen gör så ont! Att vi annars är ett team, vi lyssnar på varandra, finns där och stöttar men nu.. Ja när yttre krafter påverkar då blir det konflikter. Om jag går på min magkänsla så skriker den bara att detta är så fel! Att skuldbelägga någon i ett beslut vi tagit tillsammans som familj, skapa dessa situationer av bråk, tjafs och ledsamheter för oss bara för att få sin egen jävla vilja igenom, det är så vidrigt! Så jävla vidrigt! 

Men nu är vi här, mitt i en sömnlös natt. Snart ringer klockan och en ny dag börjar. Kanske pratar vi om det som hänt, kanske inte. Hur som helst gör vissa svek mer ont än andra, det som är stort för någon kan vara väldigt litet för någon annan.  Men vissa beslut man tagit tillsammans  borde få stå kvar, iallafall när det kommer till min familj.