Livet är så jäkla konstigt. Man hänger upp sig på helt oväsentliga saker på jobbet när man istället borde bry sig om de som finns nära en. Att jobba med människor är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Alltid blir det misstag, missförstånd eller energidepån som är tömd innan man ens har hunnit sätta foten innanför ytterdörren. Det är en enorm börda att veta att hur man än vänder och vrider på sitt eget liv så kommer det aldrig att räcka för att göra andra människor nöjda. Speciellt inte de människorna som tror sig stå över andra bara för att de har ett bättre arbete, ett finare hem eller en dyrare bil. Dagens moderna slavar är vi som arbetar med människor, vare sig de är stora eller små, sjuka eller friska. Min dröm var att ha ett vanligt måndag till fredags arbete där jag kommer hem till mina barn och faktiskt kan vara mamma. Jag utbildade mig för att slippa bemanning, där man flängde runt på alla möjliga uppdrag, skift och städer. Jag valde bort äldreomsorgen för att åter slippa skiften, dödaångesten och känslan av att aldrig räcka till för de äldre då allt var tidsbestämt. Kassan på bageriet som aldrig blev heltid, där en tjock bunt papper (som en bok), lades under näsan på mig. Där stod det om vilka svar kunderna skulle ha då de handlade, för att kunna köpa mer, inte avsluta en komverstaiför snabbt, ja tack, var det något mer? Absolut inte säga var det bra så? Då avslutade du köpet. Pengarna kom inte in tillräckligt snabbt. Och glöm inte le, alltid, även om du gråtit precis runt hörnet 5 minuter innan. Så vad blev kvar då?

Jo en förskoleutbildning. Måndag till fredag, komma hem till mina barn. Fast anställning inom kommunen, trygghet osv osv, ni fattar. Det jag inte visste var att jag samma dag som jag gav mig in i skolans värld också skrev under att bli totalt tömd på känslor, vakna ångest nätter, stress som satte sig i kroppen och ger många skrämmande symptom, att alltid vara tillgänglig för både vh, kollegor och chefer, att alltid oavsett mående le, le så jävla brett det bara går! Le när du går in på möten, le när du konfronterar kollegor, le när du blir utskälld av vh för att du inte har koll på vantarna, inte checkat in barnet tillräckligt fort eller gör bedömningen att just deras barn kanske inte är ett helgon varje dag. Le för allt vad du är värd. För le, det gör man fan inte hemma sen, det lovar jag. Inte efter att ha täckt upp för sjuka kollegor nör vikarier inte längre finns att få tag i, le det gör du fan inte när du gråter dig till sömns av ren utmattning, le det gör du inte heller när du vaknar om natten,  ligger på soffan timme ut och timme in och grubblar. Le, le, le, det fucking jävla påklistrade leendet fpr mig att kräkas! Allt för att marknadsföra skolan, allt för vh som är våra kunder. Le för fan!

Livet är så jäkla konstigt. Man hänger upp sig på helt oväsentliga saker på jobbet när man istället borde bry sig om de som finns nära en. Att jobba med människor är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Alltid blir det misstag, missförstånd eller energidepån som är tömd innan man ens har hunnit sätta foten innanför ytterdörren. Det är en enorm börda att veta att hur man än vänder och vrider på sitt eget liv så kommer det aldrig att räcka för att göra andra människor nöjda. Speciellt inte de människorna som tror sig stå över andra bara för att de har ett bättre arbete, ett finare hem eller en dyrare bil. Dagens moderna slavar är vi som arbetar med människor, vare sig de är stora eller små, sjuka eller friska. Min dröm var att ha ett vanligt måndag till fredags arbete där jag kommer hem till mina barn och faktiskt kan vara mamma. Jag utbildade mig för att slippa bemanning, där man flängde runt på alla möjliga uppdrag, skift och städer. Jag valde bort äldreomsorgen för att åter slippa skiften, dödaångesten och känslan av att aldrig räcka till för de äldre då allt var tidsbestämt. Kassan på bageriet som aldrig blev heltid, där en tjock bunt papper (som en bok), lades under näsan på mig. Där stod det om vilka svar kunderna skulle ha då de handlade, för att kunna köpa mer, inte avsluta en komverstaiför snabbt, ja tack, var det något mer? Absolut inte säga var det bra så? Då avslutade du köpet. Pengarna kom inte in tillräckligt snabbt. Och glöm inte le, alltid, även om du gråtit precis runt hörnet 5 minuter innan. Så vad blev kvar då?

Jo en förskoleutbildning. Måndag till fredag, komma hem till mina barn. Fast anställning inom kommunen, trygghet osv osv, ni fattar. Det jag inte visste var att jag samma dag som jag gav mig in i skolans värld också skrev under att bli totalt tömd på känslor, vakna ångest nätter, stress som satte sig i kroppen och ger många skrämmande symptom, att alltid vara tillgänglig för både vh, kollegor och chefer, att alltid oavsett mående le, le så jävla brett det bara går! Le när du går in på möten, le när du konfronterar kollegor, le när du blir utskälld av vh för att du inte har koll på vantarna, inte checkat in barnet tillräckligt fort eller gör bedömningen att just deras barn kanske inte är ett helgon varje dag. Le för allt vad du är värd. För le, det gör man fan inte hemma sen, det lovar jag. Inte efter att ha täckt upp för sjuka kollegor nör vikarier inte längre finns att få tag i, le det gör du fan inte när du gråter dig till sömns av ren utmattning, le det gör du inte heller när du vaknar om natten,  ligger på soffan timme ut och timme in och grubblar. Le, le, le, det fucking jävla påklistrade leendet fpr mig att kräkas! Allt för att marknadsföra skolan, allt för vh som är våra kunder. Le för fan!