Att få ihop det där vardagspusslet är fasen inte lätt. Allt från matlagning, jobb, tvätt, städning, köra till aktiviteter, kurs, möten, plugg, läxor, handla. Till och med tanka bilen är jobbigt just nu. Men det som drar ner mig fullständigt emellanåt är ändå det dåliga samvetet, när jag blir trängd i ett hörn av folk som bryr sig om mig och vill träffa mig. Det känns som jag slår bakut fullständigt i dessa situationer. Jag får liksom precis ihop vardagen med jobbet och familjelivet. Kroppen och hjärnan skriker efter en paus från livet! Ett break! Bara få vakna utan en klocka, dricka morgonkaffet i lugn och ro, städa färdigt innan jag måste börja om för att någon har gått in med skorna eller att tvättkorgen får vara tom i iallafall 2 timmar efter att tvätten är klar. Att alla faktiskt äter samma mat. Vi snackar 3 olika flingpaket och min gröt då, 2 olika sorters bröd och två olika sorters mjölk. Fatta hur tungt och hur många kassar det faktiskt blir varje handling. Mitt i allt detta gnäll så är jag också extremt glad att jag har min familj, för hur det än är så är det de som finns där när jag behöver det som mest. Men jag kan inte hjälpa hur jag känner och ibland är det en extrem längtan om att bara få vara, bara få vara en liten stund i fred. Ta in på ett hotellrum och bara få sova bort, ligga i sängen bland mjuka lakan och käka chips medans man kollar på något riktigt skitpogram som bara jag gillar, ingen annan! Kanske beställa upp någon god thaimat och drikca ett glad vin eller kanske låna hotellets gym och ta ett litet pass där för att sedan njuta av en lång dusch. Sen skulle det kanske inte dröja så länge innan jag ville hem igen men att bara få fylla på lite energi för som det är just nu känns det hopplöst. Jag går från en lägenhet där alla är hemma, till arbetet där jag träffar flera 100 barn och vuxna, ljudet är förjävligt, skvaller i korridorerna och en häxjakt på vilka som arbetar och vilka som latar sig, vilka som kan arbeta på loven och inte och vilka som är mest flecibla och kan ta på sig mest då det saknas folk. Det är sjukt!!!!!! Sen kommer man hem och tänker att nu! Nu! ska jag pausa en liten stund, vila hjärnan och återhämta mig. MEN! då måste alla ha mat, artiklar ska lyssnas på, tvättid är bokad, städning är bara att glömma innan helgen, kursen som varar i 4 timmar startar (vissa dagar), sen är det köra, köra och köra! Till träning, till simskola, till scouter (och då tänker vi effektivisera tiden) så kvällsmat hos mormor och tjata bort en stund. Här ingår det dock mobilfixande, lyfta ner tunga grejer, fixa lite gardiner, kanske handla med något osv, osv, osv. Visst har vi oftast väldigt mysigt men man är ju inte sitt trevligaste jag. Sen har vi promenad-kompisen, härlig tjej, snäll på alla sätt och vis men! ska vi träffas snart, har du tid, när kan du? och så fortsätter det...

Sen har vi lördagsmiddagen, då träffas vi med släktingar och äter middag och efterrätt. För det mesta trevligt, god mat osv men det sociala.. Det tar på mina krafter för man vet att snart är det måndag igen och då börjar helvetet om.

Tanken är att stå ut tills vi kan köpa ett hus men fan, jag börjar undra om ett hus är värt detta helvetet (jobbet alltså). Är livet fan inte mer värt än att gå runt och må skit för att man jagas ihjäl på sin arbetsplats? 

Det som gör mig mest förbannad är att om jag träffat en person i min sitts hade jag bara bett den ta tag i sitt liv! Säg upp dig, gör något som du blir lycklig av, livet är för kort för att gå runt och må skit! Men istället sitter jag här bakom en skärm och djupandas för att jag är för feg att riskera min anställning, hamna på något värre ställe, jag är helt enkelt för trött för att ta tag i livet. Men jag vet att jag måste, för detta kommer få mig att gå under! Jag måste bara hitta ett alternativt arbete som jag tror kan passa mig. Jag har ju sökt lite nu efter många om och men, dock har det blivit nej men det är väl bara att fortsätta. Ett första steg kanske?

Önska mig fucking lycka till nu!!!