Dammsugit, ätit middag och fyllt på lite energi. Nu ska kaffet intas tillsammans med detta inlägg som förmodligen kommer att bli färdigt. Strykningen, duschen och skjutsning av barn får vänta lite.

Så jag berättade ju om hur min kropp löpte amok, hela mitt inre var i kaos. Jag berättade även att jag haft ångest sen barnsben men att jag nu, vid 30 år fyllnda, var extremt rädd för vad som skedde inuti mig. Något var ju som sagt fel. Åtskilliga läkarbesök senare hamnade jag ju på samtal hos en kvinna som förklarade hur kroppen reagerar på ångest och stress. Jag tyckte ändå att jag var relativt kunnig inom detta område då jag haft både ångest och panikångest genom åren och ändå hankat mig fram med både jobba, utbildning och familj. Jag fick lära mig vad generell ångestsyndrom var (GAD). Genom detta fick jag kontakt med en fb-grupp där det fanns fler likasinnande. Det var nog där jag avslutade sist.

Jag läste på mer och mer om hormonell obalans som den första läkaren hade nämnt. Hormonell obalans kan utlösas av stress. Min kropp reagerar väldigt starkt vid både mens och ägglossning, jag får fruktasvärt ont och är öm överallt. Jag blir lätt ledsen, arg och förbannad om jag har för mycket runt omkring mig. Mitt immunförsvar blir påverkat och jag blir lättare sjuk. Så vad behövde jag göra här nu då? Jag hade ju redan tidigare genomgått alla sorts undersökningar som läkarna erbjudit och ingenting var fel. Jag behövde på något sätt komma till ro, hitta min väg. Det kan låta enkelt men livet är ju som sagt inte bara en nerförsbacke. Mitt sista år på högskolan tog fart, familjelivet varvades med extremt mycket plugg och min sambo jobbade skift för att få det hela att gå runt ekonomiskt. Vi började ändå se ljuset i tunneln och det var då beskedet kom om att min svärmor var sjuk. Hon har alltid hjälpt till både med barn, mat och städning. Det är inget vi någonsin har bett om utan hon var sån som person, det var alltid familjen, oavsett. Hur som helst kom beskedet, det jag alltid fasat för sen min morfar dog, hon hade cancer. Världens mest hatade sjukdom, för mig är det skräck, hat och ondska i ett. Efter många undersökningar skulle ändå en operation råda bot på den jävla sjukdomen, det gjorde det inte. Det blev cellgifter och strålning. Jag har aldrig sett en så fullt frisk och extremt levnadsglad person bli så nedbruten, det går inte ens föreställa sig. Sista tiden var min sambo sjukskriven, det bröt ner honom att se sin mamma så sjuk. Någonstans stängde jag bara av, jag var nog som ett skal, det var vi alla. Ett år tog det, jag hann ta examen, börja jobba och ensam skriva klart en c-uppsats då min studiekamrat mådde skit och låste in sig. Dagen hon dog sken solen så vackert in genom sjukhusförnstret, jag kommer aldrig glömma det. Min sambo som fått fast anställning strax innan han blev sjukskriven varslades strax därpå med många fler. Han var hemma länge sen, min kropp krachade igen och gjorde så ont, jobbet som förskollärare var allt annat än enkelt. Det förekom mobbning mellan personalen, utfrysning och kränkningar av barn. Jag var sjuk ofta, åkte på allt från halsfluss, magsjukor och återkommande utinvägsinfektioner. Jag trivdes inte alls och en dag när jag kom hem orkade jag inte mer, tårarna rann, kroppen var slut och öronen tjöt så jag trodde jag skulle bli tokig. 

Jag sökte andra jobb och hamnade så småningom i en förskoleklass på en skola istället. Jag gick ner lite i arbetstid och började gå hos en sjukgymnast. Där prövade vi akupunktur vilket inte gav någon effekt alls. Tens gjorde så fruktansvärt ont så det fick vara på den lägsta styrkan under en längre tid. Varje gång jag kom dit somnade jag och efter några veckor kunde vi sakta men säkert höja styrkan. I samband med detta prövade jag även tiger-balsam-plåster, de hjälpte när det var som värst. Sjukgymnasten sa flera gånger åt mig att jag måste ändra min livsstil, jag förstod inte vad han menade. Alla jobbar och har familj? det är väl inget övermäktigt med det?

Tillslut kände jag mig ändå klar där, värken hade släppt rätt så bra och jag började känna mig lite mer levande igen. Jag jobbade på, min sambo började så småningom plugga själv och min äldsta dotter flyttade till oss på heltid. Min dröm gick i uppfyllelse! Hennes pappa drack, bytte kvinnor flertalet gånger och lämnade henne ofta ensam hemma. Hon mådde inte bra de veckorna, socialen var inkopplad, familjerätten och skolan. En sommar gjorde han bort sig en gång för mycket och hon kom till oss. Alla dessa år av spänning skulle nu ta slut! Jag är fortfarande så lycklig att hon är med oss, det jag dock inte hade räknat med var väl hennes humör. Hon är en otroligt stark liten kvinna som vet vad hon vill, skulle jag låta henne så hade hon nog tagit över hela mitt liv, hon har alltid svar på tal, gillar att analysera sönder saker och har alltid rätt (hur fel det än kan vara). Att en tonåring kunde ta sådan energi, det är tufft och nu förstår jag min mamma och även min pappa nästan till fullo. 

Nu skulle mitt liv bli grymt bra och jag skulle börja träna! Fasen vad jag skulle träna, fit skulle jag bli, stark och glad. Det skulle väl motverka stress med? Jag har inte kunnat springa eller hoppa sedan mina barn föddes då jag har läckt lite vid ansträngning, vilket inte alltid känts så bra. Så raska promenader, styrketräning och tunga lyft stod på listan. Maten ändrades och heja heja! Beach 2019 här kommer jag! Pang! Något hände i ryggen! Skit i det vi kör på, det går säkert att träna bort, jag hade ju äntligen kommit i mina gamla jeans, köpt nya snygga kläder och kände mig grym!

Pang igen! Magen gjorde ont, hela högersidan pajade, magen svullnade upp som om jag var gravid, det kändes tungt nertill, gjorde ont! Vad fan var det här? Jag fortsatte ändå att gåpå löpbandet hemma ända tills högerfoten vred sig innåt. Ryggskott på det, där kom tårarna! Jag grät, jag kunde inte sitta, ligga eller stå. Allt gjorde så fruktansvärt ont! Något var fel! Jag skakade av smärta på nätterna, vaknade kallsvettig, kunde inte gå på toa som vanligt, hade svårt att både kissa och bajsa. Vårdcentralen nästa, undersökningar, remiss till röntgen för njursten, urinvägsinfektioner som avlöste varandra. Gynmottagningen, inget fel, kanske en inflammation? Antibiotika. Kunde inte vara i solen, Greklandsresan inställd, semestern omvandlades till en sjukskrivning. Jag gick som en gammal gubbe. Tillbaka till sjukgymnasten, inget hjälpte, övningarna gjorde det bara värre. 

Tillslut började jag söka själv, googla runt på övningar, prövade mig fram. Efter många och långa timmar i olika ställningar hittade jag tillslut rätt! Klunk sa det i ryggen! magen kändes mer avspänd, jag gjorde övningarna varje morgon, likaså för axlar och nacke. Sakta, sakta började kroppen kännas någorlunda men nätterna var fruktansvärda, soffan blev alternativet men då den lutar något blev ryggen värre igen. Så här höll det på under ett års tid, upp göra övningar, flytta från säg till soffa och sedan tillbaka. Tankar om huruvida det var en tumör som växte i magen då det kändes så tungt snurrade runt men tanken på att det inte blev värre iallafall och även bättre i perioder lugnade mig. Efter alla antibiotikakurer för urinvägsinfektioner och som samtidigt sänkte immunförsvaret varje gång slutade jag så småningom bada helt. Mitt liv är helt enkelt begränsat och jag får lära mig att leva med det.

Nu orkar jag inte skriva mer idag utan jag stannar här, men jag vill ändå bara förtydliga att det är nu vid denna tid som min inre resa på riktigt börjar. Vi alla kan ha motgångar, en del större och mer orättvisa än andra och det kan vara så jävla svårt att ta sig upp och ta sig ann livet! Men jag tror att om man orkar och kan, så finns det mycket mer som livet kan ge. Min mormors liv tog slut den dagen min morfar dog, det är över 25 år sedan, hon lever än. Hon är i stort sett fullt frisk men hon gjorde valet att dö inombords med honom. Vilket är fullt förståligt men ändå så otroligt sorgligt. Jag älskar min mormor och jag har inte upplevt det hon har upplevt i sitt liv men jag vill inte sluta som henne. Jag vill leva!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lugn, lugn, inre lugn. Var har du varit någonstans? Jag har sökt dig så länge, mitt i ångesten, mitt i stressen, mitt i allt, ja mitt i livet. Jag behöver dig så! Stanna hos mig, snälla. Håll min hand, håll mig i din famn och släpp mig inte.   ...

Då var allt julbestyr äntligen avklarat! Som jag har spännt mig inför alla dessa firanden! Stressat med bak, paket, julmat och all nervositet inför vilket humör alla kommer att vara på. Blir det bråk, tjafs och elaka kommentarer eller blir det en någ...

Jag vill bara skrika, gråta och kasta sönder saker just nu. Skrika tills rösten inte hörs mer, tills allt det som gör ont har försvunnit! Skrika tills allt det jobbiga eller alla "de" jobbiga försvinner. Tills de hör mig! Tills de förstår att allt de...

Ja då var semestern här. Utlandsresan var bokad och klar sedan några månader tillbaka. Dryga månaden före avresa så var det dags att krångla till allt med en eventuell kommande strejk. Denna osäkerhet kring vad som komma skall är inte min starka sida...

Idag blev det många möten och samtal med människor jag inte är van vid på jobbet. Nu efter att ha sovit en timme så går tankarna på högvarv. Sa jag rätt saker? Svarade jag fel där? Kunde detta missförstås? Lämnade jag ut för mycket information? Får m...