Eller var det juni igen? Vardagen har även denna månaden knackat på dörren och nu tar vi en sväng med vattkoppor och ett akuten-besök med gallsten.

Ångesten stegrade delux och jag föll rätt bra ner i mitt svarta hål med oror, dödsångest och allt där till. Allt som jag har jobbat med mig själv så mycket för att slippa, hantera eller möta. Det blev en hård smäll! Men jag börjar sakta komma på banan igen. Lilla tjejen är helt prickig, febrig och verkligen sjuk. Jag är nog mer så lättad att det "bara" var vattkoppor efter alla mina katastroftankar! Så vi har faktisk bara myst och gjort det bästa av tiden. Nu har det äntligen vänt och hon börjar se lite piggare ut.

Själv gjorde jag ett besök på akuten då jag förra helgen fick ett gallstensanfall som vägrade ge med sig. Ajaj och aj! Fasen vad ont det gjorde och vad liten jag kände mig! Hatar att vara så hjälplös och utlämnad. Min sambo och stora dotter hade corona och inte fick vara med fick bara paniken att växa ännu mer. Tillslut fick mamma släppa allt hon hade och följa med mig in.

Helt fantastisk sjukvård vi har, (även om jag som alla andra läser alla skräckexempel som finns), jag är inte alltid en hejare av sjukvården men när den väl fungerar så ser man verkligen alla fantastiska människor och hur de sliter där! Jag är så otroligt tacksam för att de finns och för allt de gjorde och gör för oss.

Nu ska jag fortsätta ta hand om lill-tjejen här hemma. Vi har börjat läsa "Dalslandsdeckarna", superbra böcker och spännande dessutom. 

Önskar er alla en fin dag i snö-regnet