Ja gör prövningar oss starkare?  Ibland finner vi stryka som vi inte trodde fanns, iallafall jag. Många gånger tänker jag att jag är svag, jag gråter till filmer vare sig de är alldeles för lyckliga eller alldeles för sorgliga. I perioder klarar jag inte av att matas med alldeles för mycket nyheter då det påverkar mig för mycket. Jag är rädd och har katastroftankar för allt som har med min familj att göra. Jag är rädd och ibland till och med skräckslagen för sjukdomar.

Så om jag ser mig själv som en stark person?

Ja det gör jag faktiskt! Jävligt stark många gånger! Jag tycker inte att styrkan ligger i hur vi är som personer, vilka tankar vi har eller hur bra vi målar upp våran fasad utåt. Det ligger i hur vi hanterar situationer. Att vi tillåter oss att rasa ihop en stund för att sedan resa oss upp igen och ta nya tag. Att vi får ha dåliga dagar ibland men sen är det bra. Man kan inte stanna i det för länge helt enkelt.

När jag kände mig totalt bottenlös av både oro, ångest och uppgivenhet över alla sjukdomar (inget som har blivit allvarligt, tack och lov), som vi haft sedan i januari så gav jag lite smått upp. Jag trodde helt enkelt inte det kunde komma mer nu! Men jodå det kunde det! Vattkoppor på min äldsta dotter som är i övre tonåren, mitt under påskhelgen då alla vårdcentraler är stängda. Känslan där och då! Den ska vi helt enkelt inte prata om.

Hur som det var bara att tömma kortet ytterligare en gång i mängden på apoteket. Ringa till en släkting som är läkare (tackar för detta med), få råd om vad som nu skulle ske. Telefonkö till 1177 i närmare två timmar, råd om att kontakta jouren då hon behövde en speciell medicin som måste sättas in inom 24 timmar. Bokade mitt första digitala samtal på närhälsan till morgonen därpå (tackade återigen för att det till slut löste sig så långt). Massa tankar kors och tvärs under natten och morgonen därpå. Det digitala samtalet gick tillslut bra och efter ytterligare råd från barnmottagningen då hon ännu inte fyllt 18 år så fick hon medicinen utskriven. 

Men där och då tappade jag allt! När jag blir orolig kan jag bli rätt arg och irriterad över det mesta. Jag målade fan på väggen med att jag inte skulle kunna hämta ut hennes medicin då jag inte hade fullmakt och allt har krånglat så mycket när hon är i denna "mittemellan" barn och vuxen. Jag svarade arg och snäste av familjen som också blev arga och sårade. Tror ni jag behövde någon fullmakt när jag väl kom till apoteket?

Nej, så onödigt att bli så arg och irriterad! Men eftersom jag kände mig rätt tillplattad av att få höra hur onödigt det var så var jag rätt så snäsig den eftermiddagen tills vi tillslut redde ut allt och jag erkände och förklarade att jag blir sån när jag är orolig och rädd. Det kanske inte är det bästa sättet att handskas med dilemman i livet men just sjukdomar och den oron den bär med sig, den är helt enkelt svår.

Så ja återigen, jag är stark! det är vi alla när vi måste vara det. Den styrkan finns inom oss och kommer fram när vi är som mest sårbara. Det har livet visat mig så många gånger hittills och nu har jag lärt mig att lita till det. Med det sagt måste vi som ovan nämnt få rasa ihop i en liten hög, gråta, skrika, stänga in oss eller kanske prata med någon vi litar på för att sedan ta tag i livet igen. Jag brukar tänka att mitt liv är satt på paus i dessa situationer. Nu pausar jag mitt liv och gör allt det jag måste, sen när allt är lungt och jag mår bra igen så startar livet igen.