Både måndag och tisdag är avklarade för denna veckan och jag är redan helt slut!

Idag hade vi en stor tävling arrangerad på vår skola. Samtidigt som vi nu i slutruschen har massor med "kul och spännande" saker både framför och bakom oss. Ojojoj så spännande! Men för vem?

Efter alla vändor hit och dit, blandade grupperingar, stora elever ska ta hand om de små, vara förebilder och föregå med gott exempel (även de som har svårt för förändringar ska vara med), alla ska inkluderas! Som en enda stor härlig, lycklig familj! Klick, klick så le nu, bra då har vi bilder som vi kan visa vårdnadshavare och vår stad utåt. Se så lyckliga alla är, se på vår skola, den nya "elitskolan". Här är allt möjligt!

Så varför är jag då helst slut efter bara två dagar? Gårdagen bjöd på snabba, grymt trevliga möten med flertalet nya barn och föräldrar. Samma visa om och om igen. Och ja, det var verkligen trevligt men jag töms helt på energi av alla intryck och nya människor. Därefter hem, lägga in individeulla utvecklingsplaner för alla gamla elever (jag kom till hälften sen värkte både nacken och ögonen). Dagen idag bjöd ju som sagt på tävling, jätte kul initsiativ men snälla alla är mer i taket än på golvet. Flera skadade sig, några grät, några gick vilse, tjafs här och tjafs där. Elever som behöver extra trygghet mådde väldigt dåligt, någon bet och rev en vuxen, någon sprang iväg. 

Väl inne i klassrummet igen landade vi allihopa både vuxna och barn, såg en mysig film och åt vår frukt. När skoldagen väl var slut frågade jag barnen om de haft roligt och mysigt idag. De flesta var enstämmiga när de svarade NEJ!

De var kalla, blöta, alla hade inte ombyte, en del var fortfarande hungriga för de hade inte hunnit eller fått plats att äta sig mätta. Några hade inte hunnit göra de aktiviteter som erbjöds. Det var ett gäng ledsna och besvikna ögon som tittade på mig. Vad fan ska jag säga?! Eller vad fan ska jag göra?!

Jag log och sa att de hade gjort ett fantastiskt jobb idag iallafall. För det är väl så en bra lärare gör? Ler och berömmer och säger att de jobbat och kämpat på så bra. Bilderna blir ju bra iallafall och ryktet av en elitskola får leva kvar. Imorgon är en ny dag och då står disco, partaj och fika ute på skolgården på dagordningen. Så några hundra barn blandas åter igen och regnet, det gör ingenting. Bara vi ler och fotar hur härliga vi faktiskt har det på just vår skola. 

Just det sen har vi ju en liten fest som väntar med, utklädning och ytterligare mysiga och spännande saker att se fram emot innan det efterlängtade sommarlovet börjar (eller var det sommarfritids?). Jag mår inget vidare av detta själv inombords och jag lider med de barn som inte klarar av det tempot som samhället så gärna vill att vi ska ha idag. Vissa dagar vill jag bara gråta av hur skolvärlden ser ut andra dagar när allt flyter på kan jag se en strimma hopp.

Men söker andra jobb det gör jag och det är tyvärr inte inom skolans värld något mer. Jag känner en maktlöshet och kan inte leva upp till den vuxna förebild som barn idag skulle behöva. Jag känner att jag ljuger både för föräldrar och barn om hur skolans arbete ser ut. Jag känner i hela min kropp att jag inte kan stå upp för mitt arbete längre och vara den lärare som jag vill vara.