Ja då var det ännu en vaken natt... Just nu vet jag absolut inte varför. Kanske beror det på oro för dotterns astma, skolavslutningen som är imorgon eller bara stress över att klockan kommer ringa och jag kommer vara helt slut.
Tänkte ge det ett sista försök och skriva lite och sen vandra in till sängen igen, jah har försökt med soffan i över en timme nu men icke. Tankarna i sig är ändå rätt så lugna men tröttheten vill bara inte infinna sig, så känner mig något uppgiven. I övrigt så har ju de sista veckorna gått i ett med allt förberedande både på jobbet men också för sambon som tagit examen och barnen som har haft alla sina prov, avslutningar på sporter och skolresor m,m.
Nu känns det att jag snart kan börja andas något igen och kanske är det det som gör att jag ligger här klarvaken nu. Det är nackdelen med att alla i familjen har haft någon koppling till skolan. När jag inte jobbade i skolans värld så kunde jag enbart koncentrera mig på allt som tjejerna behövde till sina studier, avslutningar, presenter, gymnastik, sporter etc. Nu är allt bara ett enda virrvarr och jag är inte det minsta närvarande. Jag försöker men hjärnan har gått på högvarv så länge nu och jag bara räknar dagarna som är kvar. En känsla av uppgivenhet kommer över mig titt som tätt när jag ser hur vi alla bara springer om varandra, alla upptagna med sina saker. Vi glömmer ta vara på dagarna vi har och faktiskt njuta lite av dem. Det är sorgligt. Vi bara väntar på att allt stök ska bli klart så att vi kan få sakta in och bara få vara lite. Imorgon har som sagt jag och min klass skolavslutning och pp fredag är det tjejernas tur, därefter hopas jag verkligen att all stress och hets lugnar ner sig lite. Även om stora tjejen ska sommarjobba och jag jobbar på fritids några veckor till så blir det ett annat tempo, tack och lov.