Det där med att gå sin egen väg och att skita i andras åsikter, det är verkligen inte lätt. För hur det än är så vill vi vara omtyckta och en del av gruppen. Jag har alltid haft ett så stort behov av att vara omtyckt att jag ibland glömt bort mig själv. För inte så länge sedan höll jag på att köra slut på mig själv på jobbet. Jag hade en kollega som var otroligt duktig och driven, hon kunde allt och gjorde allt rätt. Dock kunde hon inte ta människor, hade otroligt svårt att förstå sig på att alla inte gav sitt liv för sitt arbete utan att det faktiskt fanns ett privatliv också. Hon var hård men snäll under ytan, var aldrig rädd för att bråka eller skrika, skämde gärna ut de människor och kollegor som enligt henne var korkade. Självklart hade hon rätt ibland, det finns ju människor av alla sorter, men att få dem att känna sig värdelösa, frysa ut dem eller klanka ner på dem, det är verkligen inte rätt. Det är ingen sån ledare jag vill ha. 

Jag gjorde iallafall allt för att passa in, allt för att hon skulle bli imponerad, se mig och tycka att jag var tillräckligt bra. För hamna bland de andra, de tröga, det ville jag verkligen inte! En dag skällde hon ut mig inför ett helt arbetslag, skrek på mig att jag var så jävla feg, att jag inte vågade stå upp för mig själv eller säga min åsikt. Alla satt tysta, alla hade varit där. Något släppte där för mig, det var alltså nu det var min tur? Jag hade hållt mig flytande i 3 års tid och undvikit detta ögonblicket. Samtidigt hade jag lärt känna henne såpass väl att jag visste att detta var inget personligt. Detta var hennes känsla just där och då, hon kunde helt enkelt inte tygla sin ilska längre. Jag frågade bara lungt när hon tillslut tystnade, om hon var klar?

Sedan gick jag ut, ledsen och skamfylld men ändå med huvudet högt. Jag tänkte inte fjäska för att bli hennes vän. På kvällen sms:ade jag henne och skrev att hon hade rätt i det hon sa, jag är konflikträdd men att skrika inför alla människor är inte någon lösning. Till saken hör att det hela var ett missförstånd. Det hon hade uppfattat av situationen och som gjort henne så upprörd, var inte den riktiga sanningen. Jag fick en ursäkt och ett meddelande om att hon bara ville att jag skulle våga ta mer plats eftersom jag, enligt henne, hade så mycket mer att ge.

Ibland är inte situationer eller beteenden så som de ser ut att vara. Visst behöver jag tuffa till mig ibland, inte ta åt mig av vad någon annan säger eller tycker men vissa dagar går det bara inte. Precis som i mitt förra inlägg, då jag kände mig lite tillplattad av min mamma. Någonstans har hon rätt men jag är fortfarande sur i hemlighet på henne. När jag väl blir lite sårad, tillplattad eller sur så kommer också gamla känslor upp. Känslor som borde varit nergrävda och försvunna för väldigt längesen, men de liksom ploppar upp och så späs de på och känslan blir bara större och större och tillslut är jag förbannad över någon som hände för felra år sedan. Har jag en dålig dag idag? är jag hungrig? behöver jag analysera detta eller behöver jag ta upp det till diskussion? 

Svaret är oftast (inte alltid) men oftast att jag precis som nu är hungrig eller trött. Jag känner att magen kurrar efter mat och energi, kanske en kopp kaffe eller te också. En dusch skulle sitta fint och min lägenhet är i kaos, vilket jag verkligen inte tycker om. Är jag arg på mamma, egentligen? Nja, jag är nog mest lite less på kommentaren hon sa och det påminnde mig om gamla känslor och tankar. Kommer jag ta upp det till disukssion, nej. Jag vet att alla inte kan förstå mig, jag vet att en del tycker jag är konstig och att en del tycker att jag är feg, kanske till och med helt dum i huvudet. Nu försöker jag skaka av mig det och den dåliga känslan istället. Kanske ska jag inte prata för mycket om mina inre tankar utan hålla dem lite för mig själv, speciellt då jag vet att alla inte kan förstå. De som förstår de gör det, de övriga får bara vara där och tycka vad de vill.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lugn, lugn, inre lugn. Var har du varit någonstans? Jag har sökt dig så länge, mitt i ångesten, mitt i stressen, mitt i allt, ja mitt i livet. Jag behöver dig så! Stanna hos mig, snälla. Håll min hand, håll mig i din famn och släpp mig inte.   ...

Då var allt julbestyr äntligen avklarat! Som jag har spännt mig inför alla dessa firanden! Stressat med bak, paket, julmat och all nervositet inför vilket humör alla kommer att vara på. Blir det bråk, tjafs och elaka kommentarer eller blir det en någ...

Jag vill bara skrika, gråta och kasta sönder saker just nu. Skrika tills rösten inte hörs mer, tills allt det som gör ont har försvunnit! Skrika tills allt det jobbiga eller alla "de" jobbiga försvinner. Tills de hör mig! Tills de förstår att allt de...

Ja då var semestern här. Utlandsresan var bokad och klar sedan några månader tillbaka. Dryga månaden före avresa så var det dags att krångla till allt med en eventuell kommande strejk. Denna osäkerhet kring vad som komma skall är inte min starka sida...

Idag blev det många möten och samtal med människor jag inte är van vid på jobbet. Nu efter att ha sovit en timme så går tankarna på högvarv. Sa jag rätt saker? Svarade jag fel där? Kunde detta missförstås? Lämnade jag ut för mycket information? Får m...