Ja denna natten har hittills varit underbar eller inte...

Så en nattlig reflektion då.

Känslan av besvikelse är enorm, den bara sköljer över mig. Kryper som ångest, en svart klump i magen, smärta över att än en gång känna mig orespekterad i min vilja av val. Att inte passa in i alla andras tycke och vilja.

Varför sån enorm besvikelse denna gången mot hur jag reagerar de övriga? Jo dem jag behöver stöd av som mest, den som alltid finns där, vars åsikter jag ofta delar eller iallafall försöker förstå och finnas där för.. Vi som annars delar allt. Den personen.... Ja en väldigt stor sak för mig förminskades och all skuld skulle läggas på mig. Detta blir för mig endast ett tecken på feghet! Det som egentligen gör så ont! Att vi annars är ett team, vi lyssnar på varandra, finns där och stöttar men nu.. Ja när yttre krafter påverkar då blir det konflikter. Om jag går på min magkänsla så skriker den bara att detta är så fel! Att skuldbelägga någon i ett beslut vi tagit tillsammans som familj, skapa dessa situationer av bråk, tjafs och ledsamheter för oss bara för att få sin egen jävla vilja igenom, det är så vidrigt! Så jävla vidrigt! 

Men nu är vi här, mitt i en sömnlös natt. Snart ringer klockan och en ny dag börjar. Kanske pratar vi om det som hänt, kanske inte. Hur som helst gör vissa svek mer ont än andra, det som är stort för någon kan vara väldigt litet för någon annan.  Men vissa beslut man tagit tillsammans  borde få stå kvar, iallafall när det kommer till min familj.