Efter alla känslor och socialt umgänge kring jul och en inre spänning inför nyår så har det krävts en del sömn och jag har som jag säger behövt "logga ut" en del. Alltså vara lite för mig själv för att ladda batterierna.

Det jag dock inte räknat med var ett samtal från ett arbete jag sökt för några veckor sedan. Tjänsten försvann och jag gick vidare, något besviken över att inte ens ha fått ett "tjänsten är tillsatt". Hur som så ringde de nu och ville ha en intervju! Sagt och gjort, gick dit oerhört nervös och gjorde en grym intervju (om jag får säga det själv).
Saken är den att efteråt var jag totalt slut, speedad av allt adrenalin och med orden om att vara en stark kandidat så lämnade jag över referenser. Tog kontakt med en tidigare chef som gått i pension. Då fick jag tusen frågor! Vad är det för fel på din arbetsplats, varför ska du söka den tjänsten, är det något för dig, har det hänt något osv osv osv.....

Det var den personen som anställde mig på min nuvarande tjänst för fyra år sedan. Jag kände i efterhand att jag nog lät som ett barn när jag försökte svara på alla frågor...
Jag har alltid känt att min arbetsplats kan liknas med en sekt. Alla ska vara på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt och ha exakt liknande idéer och förslag. Är du av en annan åsikt så räknas du inte med. Sen finns det givetvis bra saker med, därav att jag stannat under dessa år.

Hur som så slog ångesten till på kvällen, varför skulle jag få det jobbet, gjorde jag fel som ringde och bad henne vara min referens, kommer hon slänga sig på telefonen och ringa min nuvarande chef, kommer jag bli totalt utesluten från arbetsplatsen nu...
Många frågor är det som snurrar inatt och det lär det fortsatta göra under morgondagen med tills hjärnan är totalt tömd och dränerad.