Mitt arbete är att vara lärare i förskoleklass just nu. Det är mitt andra jobb inom barnomsorgen sen jag utbildade mig. Jag vet dock inte om jag valt rätt över huvud taget.Det jag vet är att jag trivs bäst i bakgrunden, där är jag trygg med de människor som är runt omkring mig. Det känns som att alla känner alla, jag kan gå undan om jag behöver gråta, sura eller bara få vara, lika väl som jag kan skratta, skoja och bara röra om i gryta lite.

Det är svårt inom mitt jobb. Det är stora förväntningar på hur en lärare bör vara, säga och bete sig. Speciellt nu när hemmet går in i skolans värld såpass mycket, på både gott och ont. Det är svårt och väldigt stressande att arbeta med så många barn som det är nu och samtidigt fungera som stöd för föräldrar och kollergor. Hålla i alla trådar, planera och i det stora alltid vara tillgänglig. 

Det är något jag behöver öva mer på, att göra mig otillgänglig på min fritid och i kitt privatliv. Det går sakta men säkert framåt men det har tagit tid. Vissa nätter letar jag andra jobb för fullt när sömnen inte vill komma. Andra nätter går det knappt att väcka mig för att jag är så enormt trött. Det jag har beslutat är att ge det fram till sommaren så att denna klassen kommer i land och under tiden försöka finna ro och minska väldigt mycket på min inre stress. Sedan får vi se om det blir till att stanna om jag lär mig hantera arbetslivet eller om det blir till att söka något helt annat.Tiden får helt enkelt utvisa. Tillslut hittar jag nog det som just jag är ämnad för.

Jag har alltid tänkt väldigt mycket, ibland går jag in i perioder med mycket ångest, sjukdomstankar och räddsla om att förlora de som står mig närmast. Det är mycket tunga perioder just då men något jag lärt mig genom åren är att det alltid tar slut. Sedan följer perioder av mycket glädje, lugn och harmoni. Det är bara sådan jag är, egentligen inte så mycket mer att diskutera. 

När jag mår som värst brukar jag gå och prata med någon, både för att få en vettig syn på livet men också för att inte tynga ner min familj för mycket. Detta gör mig inte till en extremt mycke sämre förälder, sambo eller vän. Kanske något mer frånvarande och lite mer påfrestande i och med att jag behöver prata lite mer om mina tankar kring det som stör mig. Jag går in i min egen lilla bubbla. 

När jag väl kommer ut igen så är allt tipp topp och kan vara det väldigt länge. Jag har prövat mig fram, sökt och funnit, sökt igen. Kanske efter svar som redan finns eller så har jag lärt mig något nytt under vägen. Det jag sakta börjar förstå är att jag bara kan acceptera livet som det är. Man kan helt enkelt inte gå runt och vara överdrivet lycklig hela livet. Det kommer motgångar, ledsamheter och hemskheter på vägen men kanske växer man något av dem. Jag vill alltid att filmer slutar lyckligt och alla ska må bra, ingen ska dö eller bli sjuk. Jag har fått lära mig att så inte alltid är fallet. Livet går upp och det går ner. Ångesten får komma och gå, tårar får rinna och ursinnet får bryta ut (om än dock kontrollerat), det kanske jag dock bör jobba lite mer på ;) Man får skratta fast det ibland inte är läge för det.

Det är lite av det jag har kommit fram till lägs vägen, att acceptera känslor, låta de komma och gå. Försöka att inte bli rädd fast det ibland är svårt. 

Mina förväntningar och planer för år 2020

• Finna mer lugn i mig själv
• Inte låta oviktiga saker ta upp min tid
• Umgås med de som ger energi istället för att ta den
• Bli en lugnare och mer närvarande mamma
• Försöka hantera sjukdomstankar på ett bättre sätt
• Lyssna till vad min kropp säger och ger för signaler
• Inte pressa mig själv för hårt
• Har jag gjort något jag inte alls vill så kan jag få lite cred för det sen
• Röra på mig fast i den mån kroppen orkar
• Njuta av livet, av att jag får ha min familj. Vara tacksam för det.
• Låta tankar och känslor komma utan att känna att det är något fel på mig
• Lita till min magkänsla, den har inte fel
• Stänga ner sociala medier när jag inte mår bra av det
• Försöka att sålla i vad som är mina "riktiga" känslor och vad som är andras
• Djupandas

Då var den gamla bloggen raderad som jag skrivit på i flera år. Den innehöll en salig röra om min vardag blandat med känslor. Nu vill jag ha en nystart för året 2020 och hoppas på att finna den ro och harmoni jag söker i vardagen. "chime" ska få bli min hjälp i att sortera tankar och känslor som faller på.