Somnade så gott i sängen men vaknade just klarvaken. Larmet på mobilen ringer om bara 2 timmar så det var lika bra att inta soffan igen. Tänker att jag lika gärna kan skriva ett par rader då jag brukar somna lättare efteråt.

Det blev många samtal hemma igår om allt som varit under julhelgen och vi kom väl fram till att vi behöver minska ner en del för att slippa all stress och dessutom verkligen minska på maten, kanske rent av ändra det traditionella julbordet till en julfika, julfrukost eller liknande. Vi vill och behöver även minska ner julklapparna, inte av snålhet, utan för att denna köphysterin är sjuk! Sen när det kommer till de olika personer vi firar med... Så ja, det är svårt när vi är så många med olika starka viljor, alla vill ha fram sin mening och sitt tyckande. Jag för min del, och även mina tjejer är ju känsliga. Även om min stora dotter är stark och kan vinna många diskussioner så är detta långt förbi hennes färdigheter. Vi pratade länge igår och vi får försöka se denna jul som en erfarenhet rikare i livet. Ta mer "pauser" vid behov. För min del har jag pausat periodvis i flera år då jag annars skulle gå sönder, jag ger mig aldrig in i diskussioner som jag inte har kunskap om, jag lägger mig aldrig i utan sitter mer som en åskådare, det har räddat många middagar tidigare och jag kan få fortsätta ha ro i kroppen. Vill andra starta fighter, bråk och intriger så varsågod. Jag lägger hellre den tiden på sånt som är viktigt för mig. Det var det misstaget min dotter gjorde, hon la sig i, tog upp ett tungt ämne och försökte förklara sin sida av det hela. Det slutade i katastrof...
Men som sagt vi hade många samtal igår jag och hon. Vi går vidare, sträcker på oss och håller oss i utkanten av alla intrigerna i fortsättningen och pausar vid behov. Det får vara vårat sätt att hantera svåra situationer.

Något som var riktigt skönt igår efter alla tankar som snurrat runt, kryp i kroppen och intryck efter all julstress var på kvällen när hjärnan sakta började landa och sömnen kom smygande vid en film. För visst är det ibland skönt att bara släppa allt och slappna av helt för en stund. Sen lyssnade jag faktiskt vidare på min ljudbok, stängde ute allt annat, då fick hjärnan vila en stund och koppla bort alla tankar och bekymmer. Det är så skönt!

Nu ringer klockan om mindre än 2 timmar och min dotter ska få följa med till jobbet. Min yngsta får vara hemma med sin pappa då hon blivit förkyld, febrig och hostig efter allt julfirande. Jag hoppas så att hon frisknar till snart.

Önskar er en fin dag då ni vaknar.

Sista julfirandet för detta året lämnar en stor klump i magen på oss alla. Ytterligare hårda ord, missförstånd och tårar. Meningsskiljaktigheter och missförstånd stod på menyn. Sandlådenivån var ett faktum, försök till att hitta en lösning gjordes och till sist släpades allt över. Någon blev räddad av mobilen, någon blev räddad av att dörren till rummet stängdes. Men det avslutet.... olika fasader och falska leenden förgyllde resten av kvällen. Kvar när alla lämnat och i mörkret när alla somnat står jag (och kanske även min älskade dotter, om hon inte somnat nu), och undrar vad fan det var som hände?!

Klumpen i magd har växt sig stor och ful så här på småtimmarna och med en vetskap om att det blir ytterligare ett firande på nyår igen så känns det verkligen inte bra!

Jag längtar så efter en lugn och stillsam jul, utan intriger och påhitt. Utan nertryckningar och ironi. Bara få njuta av stillheten och det vi faktiskt förberett för i hela november och december måndag. Utan den enorma köphysterin, julstressen, otrevliga situationer bland släktingar och vänner. Bara få vara och njuta av det som faktiskt ger något. Kravlöst och med lust äta den mat som vi faktiskt vill äta och tycker är god.

Nu ligger jag här i soffan och lyssnar på regnet som smattrar mot rutan och hoppas att min klump i magen ska minska ihop med skrivandet. Jag önskar verkligen att min dotter sover lungt nu i sin säng utan en massa otrevliga tankar om det som varit. Jag älskar min familj så mycket och det gör så ont när någon av dem blir ledsna eller sårade. Varför måste dessa högtider alltid leda till besvär och varför denna intensiva envishet i att fira allt tillsammans när vi är så olika?!

Godnatt och sov gott med er alla

Ja denna jul, så mycket känslor. Efterlängtad, förväntan, pirr i magen, glittrande ögon, paket, mat, familj och vänner, släkter och traditioner. Men även ensamhet, tomhet, besvikelse, fattigdom och en enorm egoism.

Mycket värmde mitt hjärta vid jul detta år. Lycka att få ha mina nära och kära, tacksamhet för att vi får vara friska och starka. Mat och paket är ett stort extra plus att kunna dela detta år. Livet blev som när det är som bäst och många fina minnen kommer jag bära med mig från denna julen.

Men också tårar, bråk, tjafs och ledsamhet fick tyvärr plats. Även det kommer vi att minnas men om än i mindre dos. Egoismen, frustration och en glädje i att förminska andra människor inför andra.. Varför och till vilken nytta? Minns vi egentligen varför vi firar jul? Kan vi inte bara få njuta av varandras sällskap, skratta, minnas, äta, överraska (då utan att vara tovlingslystna)?

Kanske går det inte ihop.. Kanske måste det finnas båda delarna för att julen ska få kallas just det, julen...

Jag väljer iallafall att bära med mig de ljusa minnena från denna julen. Det andra, det tunga får stiga åt sidan. Gömmas undan i ett mörkt hörn av hjärnan. Det är inte ens förtjänt av att komma fram eller ens prata om. Ändå kommer jag nog älta, kanske vi alla gör det. Iallafall ett tag tills det runnit av helt. Så synd bara.
Nu är det bara ett julfirande och ett nyårsfirande kvar, ledigheten däremellan ska vi försöka njuta av till fullo.

Önskar er alla en riktigt god jul och ta hand om varandra.

Från att ha vaknat med en riktigt låg energinivå så har dagen faktiskt vänt och blivit ganska bra. Jag satt där i mitt mörker och tänkte att hur ska denna semestern någonsin kännas bra om jag är så mentalt tömd på energi hela tiden. Kroppen skriker efter vila och hjärnan efter en lång stunds tystnad utan en massa störande moment. 

Någonstans där fick jag ta mig i kragen och försöka låta positiv inför tjejerna utan att tappa det helt då jag visste att deras humör inte skulle vara på topp eftermitt förslag.

Sagt och gjort, vi skulle ut på en ganska lång promenad med stopp på biblioteket och målet var en butik några km bort. Till slut kom vi ut och efter en stunds irritation från barnen så blev det faktiskt en riktigt trevlig tur. Visst värkte bäckenbotten och ryggen grymt bra under promenaden men utan en massa måsten, krav och tid som skulle passas så var det ljuvligt. Vi köpte varsina pigelinar med, kanske inte riktigt var barnens favoriter men ibland behöver det inte vara så jäkla märkvärdigt utan det är just känslan av isglass, sol i ansiktet och småpratet som gör det. 

Jösses vilket djupdyk det blev nu när semestern började. All luft och energi gick ur mig och kroppen bara skriker av smärta. Mitt bäcken har gett upp helt, ryggen värker och magen är svullen och tung som en vattenmmelon. Det är första året som jag känner igen symptomen med en gång. Första året 2000, (tror jag det var) blev jag livrädd när hela kroppen svullnade upp och värkte något så fruktansvärt, speciellt på nätterna. Förra året var det likadant och nu detta året så nu kan jag med blandade känslor säga att jag känner igen det.

Fredagen var sista dagen på jobbet och det hände så mycket, tjafs bland personalen, bråk, mycket irritation över lag och jag suger åt mig allas känslor som en svamp. Hjärnan har gått på högvarv och det kändes som den var helt överbelastad. Första semesterdagen, det vill säga lördag, skulle vi kickstarta med en heldag på Liseberg och sen avsluta med ett härligt restaurangbesök som vi längtat så mycket efter. Dagen gick faktiskt över all förväntan men när jag satt där i folkmassan och bara tittade ner i marken för att kunna fokusera på något en stund kände jag att detta lär komma ikapp dagen därpå. Min äldsta dotter som är i övre tonåren har ju också en förmåga att totalt dränera en på energi när hon är på dåligt humör, vilket givetvis skedde på Liseberg när inte alla gjorde som hon ville. Jag behöver aldrig vara orolig för att hon skulle säga något på ett försiktigt eller fint sätt, nej då! Hon river av med alla sina känslor på samma gång. Så efter en heldag med hennes syrliga kommentarer om alla fel vi gjorde som ställt oss i en för lång kö, inte valde de karuseller som hon ville, tog för lång tid på oss, inte planerade tillräckligt bra, inte gjorde allt som hon skulle gjort etc etc så försvann hela min livslust och jag fokuserade enbart på min lilla dotter. Som tur är hade min sambo ett enormt tålamod och lät sig inte slås ner av alla spydigheter. Restaurangen levererade också men när vi väl var hemma var det svårt att komma till ro. Jag tror jag åkte karusell hela natten, jag vet inte hur många uppvak det var i panik där berg och dalbanorna släppte och jag for ut mitt i luften!

Något bra var iallafall att jag för första gången på flera år vågade utmana mig själv i att åka några karuseller som jag aldrig trodde jag skulle göra igen. Jag har jobbat enormt mycket med mig själv och min dödsångest (vilket självklart kommer av dessa äckliga, höga vedervärdiga karuseller) ;) och jag överlevde! Jag är riktigt stolt faktiskt!

Gårdagen bjöd på besök från ett barn från mitt jobb. Jag är väl inte särskilt positiv till att blanda privatliv och jobb men eftersom min yngsta dotter hittat detta barn och blivit bra kompis med denna så fick det bli så. Mycket tankar kring vad föräldrarna skulle tycka om vårt boende, då det området jag arbetar i består mest av nyrika familjer, där grannens nya grill eller en större uteplats är det största problemen som existerar. Jag bor som sagt inte i en nybyggd villa med lika stor uteplats och sjöutsikt med egen båt och en porsche parkerad utanför. Jag bor i en lägenhet inne i stan men en balkonglåda som uteplats. Men det gick bra iallafall, mamman underströk flertalet gånger om hur myyysigt vi bodde, vilket bra område etc... Ja jag vet att det är något man bara säger men jag överlevde. Jag klarade även av att möta henne med ett självförtrodende utan smink och fixat hår, jag har ju för f-n semester! Så jag som såg ut som ett bakfullt troll (semesterlooken) gick ner för att möta en ny-sol-duschad mamma med fixade ögonbryn och en snygg outfit mitt i regnet. Men vet ni vad, jag sket fullständigt i det! Jag orkar fasen inte gå upp tidigare för att fixa mig när jag är ledig. Min klocka ringer i stort sett kl 05.00 varje morgon och det är med sömndrukni, illröda ögon jag försöker få på mig maskaran för att se något sån när ut och jag lyckas, varje jäkla morgon! Så nu, nej tack! Nu är jag mig själv och det gick fantastiskt bra!

Inatt fick jag min skönhetssömn, dock med många uppvak av smärta i bäckenet men efter att ha haft 5 minuters lugn och ro på morgonen (man får vara glad för det lilla när man har familj) så hann jag dricka varmt vatten för att väcka kroppen, göra några yogaövningar för att släppa de värsta spänningarna, börja tvätta och be min mormor som skulle komma på besök om att ta bussen istället för att jag som ännu inte ätit frukost skulle kasta mig i bilen för att hämta henne. Dock fick jag ringa både min mamma och äldsta dotter för att försäkra mig om att jag inte var ett hemskt monster till barnbarn som tvingade henne att ta bussen hit själv. När jag väl ringde tillbaka till min mormor för att se till så att hon kommit på rätt buss var hon redan på väg så det löste sig. Nu har hon fått i sig frukost och somnat gott i soffan efter sitt läkarbesök, tvätten är snart klar och middagsmaten lagad. Det är väl yngsta dottern som suttit lite för länge med sin mobil men men jag ska ta ut henne en liten sväng i eftermiddag. Det är ju semester så då får vi vara lite slarviga och onyttiga. 

Jag lär skriva fler inlägg snart men jag önskar er alla en riktigt skön dag!

Det blev ett längre uppehåll än vänta. Min mage har krånglat en del men har de senaste dagarna lugnat ner sig och jag mår så mycket bättre. Nu inväntas bara provsvar från en skicktröntgen. Vården har varit grym denna gången helt klart!

Vi var dock inte klara med vårat sjukdomsår 2022 riktigt än utan nu var det lilltjejens tur att få pollenastma plus en inflammerad tå! Eftersom hon redan gått på utredning så dröjde det bara att vänta på recept. Ingen sömn föregående natt för mig och henne då hostan bråkade så. Väl på morgonen var det bara att lämna jobbet för att hämta inhalatorer, åka hem, puffa, tillbaka till jobbet. Lång dag dessutom! Jag märker då en knöl vid armhålan som blivit större igen, får smått panik men tar det ändå relativt lungt. Pratar med vc som vill kolla upp det för säkerhets skull. Så det får bli någon dag nästa vecka.

Eftersom jag har två hjärnor, en logiskt och en icke så logisk så pendlade tankarna en del under gårdagen. Den logiska hjärnan säger skit i det, knölen går upp och ner i storlek, du hade halsfluss precis. Då är det säkert en svullen lymfkörtel. Helt ofarlig! Den ologiska målar upp hur många dagar jag har kvar. Är livet inte underbart ändå?!

Ja och som ni förstod la jag till en halsfluss på sjuk-2022-listan också...

Så vad gör jag då uppe mitt i natten nu då när jag egentligen verkligen borde sova?
Tankar om hur människor fungerar på djupet är på besök. Varför en del personer bara anser sig ha rätten att klampa in i andras liv, ställa till elände och bara lägga spydiga, giftiga kommentarer för att sedan vända ryggen till och dra. Avtrycket sitter ju liksom kvar, iallafall i mig. Jag ska snart släppa det då det enbart tar energi och jag bara mår dåligt men jag behövde få skriva det. Det är ju alltid så mycket lättare att släppa det då och gå vidare efter en stund. Så istället för att ligga vaken hela natten och grubbla så fick det bli ett ganska tråkigt men välbehövligt inlägg denna natt.

Nu börjar dock ögonen sakta åka igen och jag tror jag kan sova igen. Önskar er alla en god natt ??

Godmorgon.

Nu är livet lite lugnare igen. Jag har gjort lite framsteg med gallstenen som bråkar och kan äta snäll dietmat men det är okej, orken och energin börjar komma tillbaka. Min äldsta dotter har genomlidit det värsta av vattkopporna och studierna som hon varit så orolig att hamna efter i har också löst sig. Skolan har varit ett fint stöd, vilket jag är väldigt glad att kunna säga med tanke på att jag själv jobbar inom denna väld och ibland blir väldigt fundersam över vad jag ser. Lilla dottern är tillbaka i skolan och det är fantastiskt för henne att få träffa alla kompisar igen.

Min sambo och jag satte upp ett insynsskydd på balkongen häromdagen, det blev riktigt fint! Nu är det som ett eget litet myshörn där vi kan sitta och lura. Igår strålade ju solen så fint och värmade. Jag tog med en korsordstidning ut och shorts på (första gången detta året) och bara njöt! Ett sånt lugn som infann sig där och då har jag inte upplevt på några veckor nu så det var behövligt. 

Jag önskar er alla en rikitgt fin och solig dag  

Ja gör prövningar oss starkare?  Ibland finner vi stryka som vi inte trodde fanns, iallafall jag. Många gånger tänker jag att jag är svag, jag gråter till filmer vare sig de är alldeles för lyckliga eller alldeles för sorgliga. I perioder klarar jag inte av att matas med alldeles för mycket nyheter då det påverkar mig för mycket. Jag är rädd och har katastroftankar för allt som har med min familj att göra. Jag är rädd och ibland till och med skräckslagen för sjukdomar.

Så om jag ser mig själv som en stark person?

Ja det gör jag faktiskt! Jävligt stark många gånger! Jag tycker inte att styrkan ligger i hur vi är som personer, vilka tankar vi har eller hur bra vi målar upp våran fasad utåt. Det ligger i hur vi hanterar situationer. Att vi tillåter oss att rasa ihop en stund för att sedan resa oss upp igen och ta nya tag. Att vi får ha dåliga dagar ibland men sen är det bra. Man kan inte stanna i det för länge helt enkelt.

När jag kände mig totalt bottenlös av både oro, ångest och uppgivenhet över alla sjukdomar (inget som har blivit allvarligt, tack och lov), som vi haft sedan i januari så gav jag lite smått upp. Jag trodde helt enkelt inte det kunde komma mer nu! Men jodå det kunde det! Vattkoppor på min äldsta dotter som är i övre tonåren, mitt under påskhelgen då alla vårdcentraler är stängda. Känslan där och då! Den ska vi helt enkelt inte prata om.

Hur som det var bara att tömma kortet ytterligare en gång i mängden på apoteket. Ringa till en släkting som är läkare (tackar för detta med), få råd om vad som nu skulle ske. Telefonkö till 1177 i närmare två timmar, råd om att kontakta jouren då hon behövde en speciell medicin som måste sättas in inom 24 timmar. Bokade mitt första digitala samtal på närhälsan till morgonen därpå (tackade återigen för att det till slut löste sig så långt). Massa tankar kors och tvärs under natten och morgonen därpå. Det digitala samtalet gick tillslut bra och efter ytterligare råd från barnmottagningen då hon ännu inte fyllt 18 år så fick hon medicinen utskriven. 

Men där och då tappade jag allt! När jag blir orolig kan jag bli rätt arg och irriterad över det mesta. Jag målade fan på väggen med att jag inte skulle kunna hämta ut hennes medicin då jag inte hade fullmakt och allt har krånglat så mycket när hon är i denna "mittemellan" barn och vuxen. Jag svarade arg och snäste av familjen som också blev arga och sårade. Tror ni jag behövde någon fullmakt när jag väl kom till apoteket?

Nej, så onödigt att bli så arg och irriterad! Men eftersom jag kände mig rätt tillplattad av att få höra hur onödigt det var så var jag rätt så snäsig den eftermiddagen tills vi tillslut redde ut allt och jag erkände och förklarade att jag blir sån när jag är orolig och rädd. Det kanske inte är det bästa sättet att handskas med dilemman i livet men just sjukdomar och den oron den bär med sig, den är helt enkelt svår.

Så ja återigen, jag är stark! det är vi alla när vi måste vara det. Den styrkan finns inom oss och kommer fram när vi är som mest sårbara. Det har livet visat mig så många gånger hittills och nu har jag lärt mig att lita till det. Med det sagt måste vi som ovan nämnt få rasa ihop i en liten hög, gråta, skrika, stänga in oss eller kanske prata med någon vi litar på för att sedan ta tag i livet igen. Jag brukar tänka att mitt liv är satt på paus i dessa situationer. Nu pausar jag mitt liv och gör allt det jag måste, sen när allt är lungt och jag mår bra igen så startar livet igen.