Hej och icke välkommen förmodade gallsten. Två besök på akuten med x antal smärtlindrande tabletter och sprutor. Fy Fan! är det rätta ordet. 100 gånger värre än en förlossning, på riktigt föder jag hellre 10 barn utan smärtlinding, kanske lite lustgas möjligtvis och med en bra utgång givetvis. 

Nej men seriöst, just nu lever jag på kokt ris, pasta, rostat bröd och ja lite kex. Just det skalade fiskpinnar och grillad kyckling fungerar hyfsat med. Jösses vilken diet! Nu väntar röntgen om ca 2 veckor så får vi se vad som händer sen. 

Tråkigt är det, ont gör det men det värsta är ändå kvällen då magen är så uppblåst att det gör ont, illamåendet väller över mig och svetten rinner. Jag måste hitta ett sätt att ta mig igenom kvällarna och samtidigt lyckas få i mig tillräckligt med mat för att hålla energin uppe. Det är enligt mig iallafall en oerhört svår balans.

Men min äldsta dotter sa till mig igår att försöka tänka lite positivt (som jag skrivit förut så har vi varit sjuka sedan i januari), covid, förkylningar, vattkoppor och nu gallsten har avlöst varandra. Jag brukar försöka tänka positivt och inte ge mig utan ta det med hyfsad ro men nu igår nådde jag botten!

Hur som helst bearbetade jag hennes ord inatt när smärtan tilltog igen och jag gick upp och tog en smärtstillande, satte på tv`n och googlade runt på kost som man faktiskt kan äta.

Så nu kör vi (en stund iallafall).

Mitt upplägg och mina mål inför detta är:

• Föra matdagbok för vad som går/inte går att äta
• Kokt mat
• Mat i ugn
• Inte för starkt kryddat
• Inget direkt fett
• Ta smärtstillande vid behov (jag är inget fan av tabletter om inte det är ett måste, vilket det ju är nu)
• Ta en dag i taget
• Försöka återgå till jobbet med matlådor, kex och sånt jag har helgen på mig att utvärdera

Påskhelgen då? Jo vi ska fira tillsammans med sambons pappa och syskon med familjer. Jag fixar min egen matlåda, de övriga får äta påskmiddag. Lite tråkigt är det ju att stå med och förbereda all mat men å andra sidan så kanske umgänge kan få många av mina katastroftankar och min deppighet att försvinna. Äggjakten för tjejerna förberedde jag nu på morgonen kl 07 så den är klar. Bara att lägga ut dem på hemliga ställen i lägenheten. Förra året gömde jag ett ägg i micron, det tog tid att hitta. Det roligaste är ändå att tjejerna blir äldre men vissa saker (även om de ibland är sååå löjliga) så vill de ändå ha det. Det är det jag tycker är så mysigt, kanske går jag och gömmer ägg när de flyttat hemifrån också vem vet ;)

Jag har iallafall min dotter att tacka för att hon drog upp mig ur det djupaste hålet. Det är fasen mörkt där nere, geggigt och kladdigt men jag tror jag nådde min botten angående detta nu, (det får vi hoppas iallafall).

Om det inte blir mer skrivet så önskar jag alla en fin, trevlig och mysig påskhelg med allt vad det innebär.

Eller var det en dag i juni? ;)

Hur som vardagen har knackat på dörren. Corona varvat med vanlig feber, nässelutslag och en massa annat. Lite vaccin dos 3 för min del med influensabiverkningar. Så här har det sett ut nu till och från sen i januari. Jag är lite smått trött på skiten nu om man säger så men jag försöker hålla modet uppe, det gör väl vi alla. Vi får bara vara extremt tacksamma att det inte är någon som är allvarligt sjuk   

Jag har sökt x antal jobb och ska söka desto mer i helgen om allt går enligt planen. Jag behöver rycka upp mig lite och få till en förändring men jag skyndar långsamt då jag inte vill ta ett förhastat beslut som jag senare kanske kommer att ångra. Detta beslut att börja söka aktivt har ändå fått växa fram och jag känner nog att jag börjar bli redo för nästa steg i livet nu. Det som är svårt är bara att veta vart det bär av men jag kanske får se det med lite spänning istället för med oro. Känslan och hur man ser på saker har ju ändå en stor betydelse när det kommer till vart livet bär av.

Nu är det dags för lite kvällsmat denna fredag, sen blir det till att bädda ner sjuklingar och se på "bäst i test". Älskar det tv-progammet. Jag har även skrivit ut ett "bio-kit", biljetter för popcorn, glass, drick och för bio och en liten skylt för vilken film som ska visas. Då vi annars skulle gått ut och bowlat imorgon om alla varit friska och besvikelsen nu inte ska bli lika stor så bjuder jag på hemma-bio. Tjejerna får klippa ut alla biljetter och färglägga, film väljs i förväg så att det inte blir något tjafs, sen är det bara att mysa ner sig med alla tillbehör. Så det är vad lördagen bjuder på.

Önskar er alla en fin och mysig helg  

Då var äntligen fredagen här. Det har varit en intesiv tid det senaste. Jag har bara kravlat omkring i mitt djupa hål av ångest, stress och allt där till. När jag väl var som djupast så var jag tvungen att på något sätt ta mig upp för att lyckas överleva dagarna. Nu har jag kravlat färdigt för denna gången. Blivit något social igen men det är svårt när det enda man vill är att stänga in sig och ligga kvar under täcket. Hur som efter diverse stresspåslag så fick det bli en bok, meditation, bli stengård på att sätta upp gränser och regler. Det är jag urkass på när jag mår piss, alla kör över mig, antagligen står det "varsågod och trampa på den som ligger" i pannan på mig. Hur som nog med självömkan för denna gången. Nu ärlivet något sånär tillbaka. Jag har en större inlämning kvar på min kurs, VFU-studenten överlevde och har nu gjort sin sista dag, sambon har kommit igång hyfsat med sin uppsats, stora dottern mår okej igen, lilla är allmänt rastlös så det är nog som det ska.

Advent står snart för dörren och jag som brukar tycka att det känns lite jul inombords, mysa, se fram emot att pynta osv känner mest att jag är överlycklig att det är nästa helg och inte denna som det ska upp adventsljus och diverse tillbehör. Allt får helt enkelt ta sin tid. Idag har jag redan hunnit nobba en middag i Göteborg, en middag på en fin restaurang i närheten av där vi bor och en fika på stan! Och vet ni vad?! Det känns ljuvligt!!! UNDERBARA ENSAMHET!!! Ingen som kan köra med varken mig eller min ekonomi för tillfället. Det roliga får helt enkelt vänta till bättre tider. 

Nu väntar en god kopp kaffe till bara mig, och lite skrivande på en uppsats. Ha en fantastisk fredag!

Jag tror jag har landat på riktigt denna gång i ett beslut. Jag drar ner alla runt omkring mig just nu för att jag mår extremt dåligt, det är helt enkelt inte alltid "alla andras fel". Jag brukar säga att man ska lyssna till sin magkänsla eller sin inre röst (vilket jag absolut inte har gjort). Min inre röst skriker just nu att jag inte ska jobba med människor då jag blir så extremt påverkad av andra människors känslor, de intryck jag får under en dag tömmer mig fullständigt. Just nu i livet tänker jag att jag tar ett steg i taget, mitt första steg blir att lämna skolvärlden, på riktigt denna gång utan att blicka bakåt. Tyvärr kommer jag inte riktigt ifrån arbetet med människor än då livet vill annorlunda, så det får bli att söka jobb inom förskola tills jag vet riktigt vad jag vill. Det som hållt mig kvar så länge inom denna tjänsten är tiderna (som för övrigt tagit ut sin rätt då jag alltid börjar mellan 05:50-07:00. Det endra är att jag alltid har flex, detta har jag sett som en stor bonus men om man aldrig kan ta ut den så spelar det ju egentligen ingen roll. Det tredje är semestern, jag behöver aldrig bråka om den som så men känner alltid skuld för att andra ska jobba, vilket lett till att jag ändå inte tar semester när jag verkligen vill. Mitt konto är som sagt fullt av semesterdagar (eller inte fullt men det finns många dagar över och flera dagars flex) men jag t'nker alltid att jag tar dem sen. När sen? Som min kära mor sa, "när du ligger i graven med näsan upp i vädret?" Kanske ligger något i det. Kroppen skriker efter vila, jag tror jag fått en inflammation i bröst, rygg eller armen pga stress. Det strålar, gör ont och jag hoppas bara att det helt enkelt är en inflammation.

Hur som när jag väl tog in beslutet idag så var det som att allt släppte, ett lugn utgorde sig i kroppen. Jag vet att jag inte är där än, då jag inte hittat något men bara beslutet i sig känns så jävla underbart!!! Jag jobbar ju inte 100% utan 87,5% bara och jag är mer död än levande! Kanske kan det fungera att gå upp till 100 igen bara man trivs??

Sen är det som sagt väldigt påfrestande att jobba med människor men ett byte av arbetsplats är en början.

Nu ska vi snart till gravarna och tända ljus, hoppas ni får en fin kväll.

Fredag idag, tidig på jobbet efter ett plötsligt uppvaknande strax före 05:00 hemma. Så ja nu är jag här, sitter i personalrummet med lite fejkade tända ljus och njuter av tystnaden. Igår fick jag så ont i bröstet igen och armen känns helt bortdomnad, kände att jag höll på att få en ångestattack mitt i stan men det gick sakta över. Väl hemma fick det bli en kall handduk över ögonen som är helt slut av allt pluggande, datajobbande och mobilen. Fasen vad det kan ställa till det. Det är så extremt mycket nu! Sjukt att ens liv ska gå åt till att bara stressa och när man själv väl är lugn så är det någon annan som mår dåligt. Livet.

Idag ska vi iallafall ut och äta, sen blir det kalas, spökvandring. Imorgon kyrkogården och middag.

Söndagen bjuder på barnkalas och scouter (alltså jag fikar hos mormor).

Längtar redan tills nästa helg när jag eventuellt kan bara få vara!

Synes!

Ja denna natten har hittills varit underbar eller inte...

Så en nattlig reflektion då.

Känslan av besvikelse är enorm, den bara sköljer över mig. Kryper som ångest, en svart klump i magen, smärta över att än en gång känna mig orespekterad i min vilja av val. Att inte passa in i alla andras tycke och vilja.

Varför sån enorm besvikelse denna gången mot hur jag reagerar de övriga? Jo dem jag behöver stöd av som mest, den som alltid finns där, vars åsikter jag ofta delar eller iallafall försöker förstå och finnas där för.. Vi som annars delar allt. Den personen.... Ja en väldigt stor sak för mig förminskades och all skuld skulle läggas på mig. Detta blir för mig endast ett tecken på feghet! Det som egentligen gör så ont! Att vi annars är ett team, vi lyssnar på varandra, finns där och stöttar men nu.. Ja när yttre krafter påverkar då blir det konflikter. Om jag går på min magkänsla så skriker den bara att detta är så fel! Att skuldbelägga någon i ett beslut vi tagit tillsammans som familj, skapa dessa situationer av bråk, tjafs och ledsamheter för oss bara för att få sin egen jävla vilja igenom, det är så vidrigt! Så jävla vidrigt! 

Men nu är vi här, mitt i en sömnlös natt. Snart ringer klockan och en ny dag börjar. Kanske pratar vi om det som hänt, kanske inte. Hur som helst gör vissa svek mer ont än andra, det som är stort för någon kan vara väldigt litet för någon annan.  Men vissa beslut man tagit tillsammans  borde få stå kvar, iallafall när det kommer till min familj.

Ja det var visst det som jag skulle börja med nu. Skriva en slags reflektionsdagbok, en yrkesdagbok eller en livsreflektion kanske? 

Just idag, om vi börjar här, så är jag riktigt förbannad, less och trött. Förbannad för att vi tycker olika här hemma om en specifik situation. Less för att människor tror sig ha rätt att slänga ur sig beskylningar utan någon som helst fakta, de förlöjligar och går över gränser för vad som är privat och inte. Det har alltid varit så i perioder men idag blev jag riktigt ledsen och arg. Trött efter flertalet kalas som hållts då familjemedlemmar inte ska komma samtidigt, kanske är bra ändå i och med corona men jag som inte gillar kalas speciellt mycket eller sammankomster som så blir otroligt trött. Allt halloween firande som varit både hemma och på jobbet har också tagit slut mig men jag är ändå nöjd med att vi faktiskt har åstadkommit väldigt fina minnen för barnen (tror jag iallafall).

Jobbmässigt är det som en inre berg och dalbana, det kommer jag nog aldrig ifrån i detta yrket. Jag blir ledsen, arg, trött men samtidigt bjuder det på mycket glädje med och en känsla av att vara någon, i rätt situationer då.

I övrigt studerar jag en kurs på min fritid då chefen inte ville ge mig tid för detta, den är väldigt givande men också ytterligare en sak att lägga till på "att-göra-listan". Inte nog med det så har sambon en stor slutuppsats att skriva, den måste bli godkänd (iallafall om man tänker framtidsmässigt). Jag brukar inte vara genomdömande utan försöka hitta förklaingar till människors beteende mest för att inte bli upprörd eller ledsen men i detta fallet är den personen min sambo skriver uppsattsen med helt jävla dum!!! Det finns ingen mer konstig människa, skriver om helt orelevanta saker, vill ändra arbetet mitt i... Detta tär enormt mycket på oss båda. Men vi har alltid sett oss som ett team och det kommer vi fortsätta vara. Kan inte denna människa bidra med något så gör vi det tillsammans utan denna tröga människa istället.

Ja det var den dagliga reflektionen. Oerhört skönt att sätta ord på känslor. Vi får se hur ofta detta blir av. Ha det fint.

Att få ihop det där vardagspusslet är fasen inte lätt. Allt från matlagning, jobb, tvätt, städning, köra till aktiviteter, kurs, möten, plugg, läxor, handla. Till och med tanka bilen är jobbigt just nu. Men det som drar ner mig fullständigt emellanåt är ändå det dåliga samvetet, när jag blir trängd i ett hörn av folk som bryr sig om mig och vill träffa mig. Det känns som jag slår bakut fullständigt i dessa situationer. Jag får liksom precis ihop vardagen med jobbet och familjelivet. Kroppen och hjärnan skriker efter en paus från livet! Ett break! Bara få vakna utan en klocka, dricka morgonkaffet i lugn och ro, städa färdigt innan jag måste börja om för att någon har gått in med skorna eller att tvättkorgen får vara tom i iallafall 2 timmar efter att tvätten är klar. Att alla faktiskt äter samma mat. Vi snackar 3 olika flingpaket och min gröt då, 2 olika sorters bröd och två olika sorters mjölk. Fatta hur tungt och hur många kassar det faktiskt blir varje handling. Mitt i allt detta gnäll så är jag också extremt glad att jag har min familj, för hur det än är så är det de som finns där när jag behöver det som mest. Men jag kan inte hjälpa hur jag känner och ibland är det en extrem längtan om att bara få vara, bara få vara en liten stund i fred. Ta in på ett hotellrum och bara få sova bort, ligga i sängen bland mjuka lakan och käka chips medans man kollar på något riktigt skitpogram som bara jag gillar, ingen annan! Kanske beställa upp någon god thaimat och drikca ett glad vin eller kanske låna hotellets gym och ta ett litet pass där för att sedan njuta av en lång dusch. Sen skulle det kanske inte dröja så länge innan jag ville hem igen men att bara få fylla på lite energi för som det är just nu känns det hopplöst. Jag går från en lägenhet där alla är hemma, till arbetet där jag träffar flera 100 barn och vuxna, ljudet är förjävligt, skvaller i korridorerna och en häxjakt på vilka som arbetar och vilka som latar sig, vilka som kan arbeta på loven och inte och vilka som är mest flecibla och kan ta på sig mest då det saknas folk. Det är sjukt!!!!!! Sen kommer man hem och tänker att nu! Nu! ska jag pausa en liten stund, vila hjärnan och återhämta mig. MEN! då måste alla ha mat, artiklar ska lyssnas på, tvättid är bokad, städning är bara att glömma innan helgen, kursen som varar i 4 timmar startar (vissa dagar), sen är det köra, köra och köra! Till träning, till simskola, till scouter (och då tänker vi effektivisera tiden) så kvällsmat hos mormor och tjata bort en stund. Här ingår det dock mobilfixande, lyfta ner tunga grejer, fixa lite gardiner, kanske handla med något osv, osv, osv. Visst har vi oftast väldigt mysigt men man är ju inte sitt trevligaste jag. Sen har vi promenad-kompisen, härlig tjej, snäll på alla sätt och vis men! ska vi träffas snart, har du tid, när kan du? och så fortsätter det...

Sen har vi lördagsmiddagen, då träffas vi med släktingar och äter middag och efterrätt. För det mesta trevligt, god mat osv men det sociala.. Det tar på mina krafter för man vet att snart är det måndag igen och då börjar helvetet om.

Tanken är att stå ut tills vi kan köpa ett hus men fan, jag börjar undra om ett hus är värt detta helvetet (jobbet alltså). Är livet fan inte mer värt än att gå runt och må skit för att man jagas ihjäl på sin arbetsplats? 

Det som gör mig mest förbannad är att om jag träffat en person i min sitts hade jag bara bett den ta tag i sitt liv! Säg upp dig, gör något som du blir lycklig av, livet är för kort för att gå runt och må skit! Men istället sitter jag här bakom en skärm och djupandas för att jag är för feg att riskera min anställning, hamna på något värre ställe, jag är helt enkelt för trött för att ta tag i livet. Men jag vet att jag måste, för detta kommer få mig att gå under! Jag måste bara hitta ett alternativt arbete som jag tror kan passa mig. Jag har ju sökt lite nu efter många om och men, dock har det blivit nej men det är väl bara att fortsätta. Ett första steg kanske?

Önska mig fucking lycka till nu!!!