Då var jobbet igång igen efter lite julledighet. Dock blev det inte så mycket ledighet i sig då vi nu är fyra personer som går på varandra hemma så en liten jobblucka var inte helt fel. Kvällarna har de senaste veckorna bestått av en del ångest över allt som sker i världen men det är ju inte så mycket att göra åt mer än att följa de råd och rekommendationer som finns. Så någon glad, positiv skrivning blir det inte direkt idag, endast ett andrum när alla är upptagna på sitt håll i si sådär 5 minuter. Där tog skrivtiden slut för denna gången. Hörs och syns.

Ja nu är det snart ett år sedan jag startade upp denna bloggen. Ett år fyllt av oro, obehag, vemod och uppgivenhet över denna jäkla pandemin. Det har också varit ett år fyllt av reflektion, stresshantering, självkännedom och sammansvetsning. Vi har försökt följa alla de rekomenadationer och restiktioner som finns samtidigt som en enorm uppgivenhet har funnits balnd oss. Speciellt när jag arbetar som lärare och träffar såpass många människor per dag. Så sent som i september-oktober togs åtgärder kring våran säkerhet form. Dessförinnan fanns det ingenting. Det skapade sån enorm uppgivenhet och oro kring alla som arbetade, vilket tog på krafterna väldigt mycket.

Hemma var heller ingenting som vanligt. Jag hade börjat få in ett litet mönster med promenader, träning på bandet, yoga och att tänka på att inte ta på mig för mycket. Yogan blev inställd, promander med min vän (vars barn alltid är sjuka) avstod jag, barnens aktiviteter har en efter en stängt, mannen stängde in sig helt efter att skolan stängt och det nu är distansundervisning, deprission? Ja. Samtidigt bildades en enorm konflikt mellan mina familjemedlemmar och mig. Många förstod att vi var tvungna att nu prioritera om vissa saker i livet medans andra låtsades som om ingenting hade hänt. Det skapade rent av desperation från mitt håll, snälla lyssna på mig! Lite iallafall! Ni behöver inte vara precis överallt och i varenda affär! Tillslut fick de covid-19, lyckligtvis slutade det bra men om de lärt sig något är i nuläget svårt att säga. Nu är jag i stort sett tömd på energi där. Jag har nog mer eller mindre gett upp hoppet om att de ska förstå allvaret.

Det var i stora drag det tunga detta året (vilket verkligen har varit tungt)! Nu till det positiva. Jag som trivs väldigt bra både med min familj och i min ensamhet inom familjen, har ju tyckt att detta är drömläget många gånger. Vi lever ju med en enorm stress där pengar och materiella ting har så stor betydelse för "vem du är", "vad du står för" och "vilken betydelse du har" i samhället. Sen "hur du mår" eller "vad du vill", det är skit samma. Fan vad jag hatar allt detta påhitt!

Hur som. helst nu har vi inte kunnat shoppa loss likt förut, vi har inte gått ut och ätit på restauarnger som förut, inte fikat på cafè. Barnens aktiviteter som jag tidigare stressat ihjäl mig för har varit inställda eller så har vi valt att inte gå dit. Alla som tjatat om att träffas (fast man egentligen inte vill/orkar) har nu kunnat ta ett nej hyfsat bra utan en massa bortförklaringar. Det har helt enkelt blivit mer tid för oss i familjen. Vi har umgåtts på ett helt annat sätt. Vi har åkt skridskor (vilket jag aldrig trodde att lilla tjejen skulle få uppleva eftersom jag är lat och har prioriterat annat). Vi har spelat sällskapsspel istället för att bara vara med våra telefoner hela tiden när jag kommit hem. Tjejerna har kommit varandra närmare, visst bråkar de men de håller också sams mycket mer nu. Vi har bakat mer, lättat på städningen då jag tidigare varit extremt manisk när det kommer till detta (livet har inte gått under). 1000-bitars pussel är grymt roligt! Ja det finns massor att göra tillsammans! Samtidigt uppskattar jag verkligen när jag väl träffar någon en stund, man värdesätter tiden mer, till och med arbetskamaraterna är så kul att träffa nu. 

Slutsats, det finns både positivt och negativt året som var. Det jag framför allt hoppas är att vi tar med oss mycket lärdom av året 2020 (visst finns det idioter som inte kommer ta med sig ett skit) men förhoppningsvis är det många som har blivit lite smartare än tidigare. Nu hoppas jag även om det låter lite klyschigt, att året 2021 blir det år då vi övervinner denna jävla pandemin eller iallafall får lite bukt på den. 

Det har varit en lite jobbig period det senaste. Efter att min svärmor gick bort för ett och ett halvt år sedan finns skräcken alltid där om någon av oss andra ska gå samma öde till mötes. Den har alltid funnits där för mig då jag upplevt vad sjukdomar kan göra med människor tidigare. Jag är alltid rädd när jag ska gå till läkare och gör det oftast inte själv, utan tar alltid med mig någon vare sig det handlar om mig eller barnen. Min äldsta dotter har varit extra trött en period, ätit dålig etc, proverna visade att sköldkörteln var lite låg vilket resluterade i ett prov till som ska tas imorgon. Detta ska dock inte vara farligt som så, tack och lov!

Strax efter detta ringer min mans bror och de har hittat något på röntgen och prover. Vi kände nog alla att, fan vi orkar inte detta en gång till! Inte just nu! Det visade sig vara en godartad tumör och skulle den börja växa eller liknande så opererar de bort den. Ett prov återstår där men de har inte kommit ännu.

Sedan blev lilla dottern sjuk i en hemsk torrhosta, där efter några dagars oror kände jag att min hjärna inte pallade att tänka logiskt längre. Jag har jobbat jätte mycket med att inte vara för hypokondrisk vare sig för min egen del eller för min familj. Hur som helst sökte jag först jouren men de sa nej, vänd dig till vc. Vc svarade att jag kan väl pröva mig fram med receptfria läkemedel först? Sedan finns det ju alltid appar där man kan träffa läkaren som kan skriva ut något. Där brast det för mig! Fan vad arg jag blev och vips hade de en tid! Samma dag bara 1 timme senare. 

Väl där fick hon olika mediciner som ska inhaleras i tre veckor framåt. 

Så idag blev det svärfar som var dålig i diabetes med ögonen och har en operation inplanerad som vi inte visste om. 

Så denna perioden har det varit väldigt mycket.

Jag valde att ta ledigt idag, barnen har ju sportlov så tanken var att vi bara skulle "vara" tillsammans. Min sambo är iväg så dagen började med att vi städade och förberedde två middagar så det räcker tills imorgon. Sedan drog tonårsdottern iväg till min mormor som skulle till tandläkaren sedan skulle de vidare hem till henne och baka! Vad glad min mormor blev! Lilla tjejen ville inte heller vara hemma då det var orättvist att hennes syster skulle få gå iväg så för hennes del bar ner till farfar. Så ja nu sitter jag här. Jag har lite städning kvar men nu får det allt bli en paus. Skriva lite här, se en serie och bara vara en stund. Ikväll är det simskolan/träning.

Livet flyter på och jag mår riktigt fint men känslor kommer emellan ibland. Jag försöker låta dem komma för att sedan låta dem bara dra förbi. Jag börjar bli bättre på det men jag får påminna mig själv ofta om att bara låta dem dra vidare. Känslor och tankar är ju inte farliga som så bara man inte stannar i dem för länge då de inte alltid har ett bra inflytande.

Jag började ju yinyoga för ett tag sedan och jag känner att jag nog hittat rätt (iallafall där jag är nu i livet). Det är häftigt att kunna inta en position en viss tid och nästan somna i den. Det är väldigt sällan jag varit med om något så avslappande. Vissa av övningarna gjorde jag sedan hemma med familjen och de hänger på, lite protester men det funkar, de är duktiga och det är något vi gör tillsammans. Det är roligt.

Arbetet känns bättre just nu. Allt nytt har lagt sig och de flesta mötena är avklarade, middagen är över och mitt eget liv börjar få ta plats igen. Nu är det sportlov och jag har valt att ta ledigt 2 dagar så imorgon är jag ledig. Det känns väldigt bra. Det är skönt med lite distans från jobbet då jag annars blir så uppslukad av det att jag nästan glömmer bort mig själv och min familj. Är jag hemma för länge så är det tvärtom. Jag är inte alls bra på att hålla isär arbete och privatliv, urkass faktiskt om jag får säga det själv. Men jag jobbar på det och något mer balanserat har det ju blivit.

Vissa dagar börjar så fint men övergår sedan i något sorts grått mörker. Denna dagen blev en sådan. Överöst med fina ord och komplimanger på förmiddagen för att sedan falla platt ner på marken med en oändlig kraft. Känslan just nu är totalt värdelös. Jag vet att det bara är jag som kan styra så att känslan blir bättre men ibland önskar jag att människor runt omkring mig kunde vara lite mer lyhörda. En kram hade inte suttit fel just nu, någon som sa att det blir bra, vi löser det tillsammans men det blir inte så, inte just nu. Det blir jag som löser det, iallafall idag.

Nu när vi landat i en annan skola känns det helt underbart med de ytor vi har att röra oss på. Det går inte beskriva hur fritt det känns. Dock funderar jag mycket kring min tjänst om huruvida det skulle vara att gå ur klassen och enbart jobba som samverkansperson och på fritids. Eftersom jag pendlar mycket från dag till dag så stannar jag i nuläget kvar i klass sen får vi se vad tiden utvisar. 

På torsdag ska jag ta steget och prova på yinyoga. Jag har ont i kroppen i perioder, speciellt då det är mycket stress runt omkring. Värken smyger sig på efter hand och det är väl först nu jag någonstans börjar inse att det kanske är stress som gör det och inte att jag är döende eller har tumörer i hela kroppen. Jag har svårt att förstå att kroppen kan bli så påverkad av något som jag inte tror är så farligt. Med facit i hand och några år i backspegeln så är det väl rimligt att se ett mönster men det är ändå svårt att acceptera. Lika så pms, jag glömer från månad till månad. Jag mår ju bra! eller?

Jodå jag mår bra om jag ser till att få min sömn, äta mina tider och hålla rutinerna i gång. Blir det för skevt emellan så rasar allt. Visst känns livet orättvisst ibland men jag gillar tryggheten. Jag börjar ju lära mig vad som behövs justeras för att få tillbaka livskvaliten. Något som hjälpt otroligt mycket var att ta bort mobilen mer och mer. Så vad gör man istället? Jag bestämde mig för att lära mig virka. Om 6-åringar kan så kan väl jag, sagt och gjort. Nu sitter jag här med lite filtar till några katter och hundar till att börja med. Vilken grej! Samtidigt som det blir något snyggt av det så känns det som att alla mina tankar reds ut, problem efter problem får lösningar. Alla borde arbeta mer med händerna. Det gäller bara att hitta det som passar en själv. 1000-bitars pussel är också en väldigt rogivande aktivitet som jag gillar.

Nu blir det som sagt till att pröva på yoga med, detta gör jag redan mycket hemma när väl tiden finns. Kanske är det skillnad på att göra det i grupp? Om inte annat finns det säkert liute rörelser att ta med hem och arbeta med.

Våga ta plats! Lättare sagt än gjort men det är så jäkla skönt när man väl vågar göra det.

Förut tänkte jag ofta när jag hamnade i obekväma situationer som jag verkligen inte kände mig hemma i, att jag går nu, jag går hem och kommer aldrig mer tillbaka. Det kunde vara en jobbsituation, ett möte på arbetsförmedlingen, en redovisning på högskolan eller bara en fika med obekväma personer. Visst hade jag ett val, det är ju trots allt bara att gå och aldrig mer komma tillbaka, gömma sig. Men växer gör man inte av det, växer gör man när man vågar gå dit och möta det som känns så otäckt, växer gör man då du vågar säga nej till en viss situation men vågar stå upp för varför du säger nej. 

Förut vågade jag inte ta en konflikt alls. Jag var rädd för att tjafsa, bråka, att någon skulle bli ledsen. Jag låg på nätterna och hade ångest över vad jag hade gjort eller sagt. Jag funderade alltid på vad jag kunde svarat tillbaka istället för att bara krypa ihop och känna skam. 

Självklart händer detta fortfarande, jag är ingen super-människa men jag har kommit en bra bit väg i att bli starkare. Jag vågar ta mer plats men det kostar en del relationer och ibland uppstår det konflikter. Speciellt då jag inte mår så bra, fått för lite sömn, har pms eller kanske inte ätit på flera timmar. Då säger jag ibland för mycket eller förklarar hur jag menar på ett riktigt dåligt sätt. Det blir missförstånd.

Igår hamnade jag i en väldigt obekväm situation, där jag inte alls var beredd på en fråga jag fick angående mitt privatliv sen tidigare. Jag svarade klumpigt och något förvirrat, gick in i lite självförsvar, vilket ledde till att hela diskussionen blev konstig. Jag vaknade inatt och funderade länge på vad jag egentligen svarat dessa peroner. Jag var arg, ledsen, kände mig skyldig till något fast jag inte borde. Efter att ha bollat tankar med mig själv under dagen kände jag att jag ville få sova inatt, riktigt. Då var det bara till att lyfta telefonen, säga rakt ut att "detta kändes inte riktigt okej. Ni får gärna fråga vad ni vill om mitt liv men inte framför mina barn och inte på det sättet". På något sätt har detta varit viktigt för dem i deras tankar då det som togs upp var över 10 år gammalt men nu är det ur världen.

Så underbart skönt, nu kan jag få sova riktigt i natt, få den sömnen som jag behöver för att arbeta och det tog mig endast 2min 46 sek. Skönt va?

Poängen är att ibland är det otäckt att ta mer plats i livet då det är lätt att bli missförstådd och skapa konflikter, speciellt då man har olika åsikter men det är viktigt! Viktigt för ditt välmående och för din inre frid.